Kära Rutiner

Rutiner - hur tråkigt låter inte det ordet? Instängt, inrutat, som i en liten ask.

Hade någon sagt till mig för några år sedan, att rutiner är vardagens nav, nyckeln till lugn och harmoni, livets viktigaste stöttepelare...ja listan kan göras oändlig, då hade jag antagligen skrattat hjärtlöst, eller tackat för kaffet. Helt enkelt dragit mig tillbaka, och ursäktande vänt ryggen till och sprungit fort. Riktigt fort!

Jag har alltid tyckt att man måste vara lite spontan. Allt behöver väl inte planeras, vara så beräknande? Under åren som ensamstånde mamma, tog jag dagen och livet lite för vad det var. Kanske spanjorskan i mig, var mer tydlig då? Jag var yngre, det var skönt att tänka mañana mañana. Allt löööser sig, var mitt motto.

Sedan träffade jag Jimmy. Jo, han är nog mycket mer planerande än vad jag är, även om han verkligen kan få spontanryck ibland (då slår de mina utfall med hästlängder:-).

Efter det kom ett gäng ungar, och för varje barn, inser jag mer och mer vikten av RUTINER. Hur mycket enklare allt blir. Vad glada och goa barn man får. Vissa brukar säga att jag och Jimmy, har tur som har så lugna och snälla barn. Hm..ingenting handlar om tur här i livet. Det ligger vansinnigt hårt arbete bakom vill jag lova!!

(En parantes i sammanhanget, är just det där..att vi föräldrar ofta får skit om vi har stökiga och ouppfostrade barn, vi har inte gjort vårt jobb som vi ska, men om de är lugna och skötsamma - då har vi tur??!!)

Detta hårda arbete, har resulterat i att jag och Jimmy nu sitter och gör det vi vill på kvällarna, medans våra barn sover sött. Alla tre små i alla fall. Den stora, är på fritidsgården och har fått börja ansvara för sina egna rutiner, eller vad man nu ska kalla det för. Är man uppe för länge..så blir man för trött..så försover man sig...så får man kassa betyg..enkelt.

För när det gäller barn och läggning, så visar sig vikten av rutiner, mer än någonsin annars. Men hur kommer man dit då? Till att barnen somnar, utan grin och gråt, utan spring och bråk? Alla har säkert sitt eget favoritsätt att gå tillväga på, men vi har faktiskt kört Anna Wahlgren metoden, när det gäller läggning på kvällen. Visst var det kämpigt ett par nätter i början. Men vad är väl 3-4 nätter med vansinnigt vrålande (kalla det ångest om du vill), spring fram och tillbaka och en beslutsamhet som du måste plocka fram från ditt innersta inre?? Om barnet sedan sover tryckt i sin säng, i sitt rum, med lampan släckt? Är inte det fantastiskt att kunna ge sitt barn den tryggheten? En trygghet, barnet förmodligen tar med sig resten av livet?. Jag resonerar så i alla fall. Och Jimmy. Där är vi enade, tack och lov :-D.

Så..nu kan vi ta våra barn, borsta tänder, sätta på pyjamas och säga god natt. Sedan börjar vår tid, vår vuxentid. Halleluja!

(Säkert muttrar nog någon irriterat, att ja..ja..vi har försökt med allt, men mitt barn köper inte det där. Jag svarar: jodå, trägen vinner! Det gäller att vara den som är mest envis, I promise:-D)