Det har inte alltid varit lätt att sammanföra tonårsliv med småbarnstid. Främst är det ju tiden, som aldrig räcker till. Att be en tonåring att vänta med att berätta, det han/hon nu vill berätta, för att det yngre syskonet skriker, man måste byta blöjor, pastan kokar över och barn nummer tre, som oftast kryper runt...sitter mistänkt tyst där borta...ja, det innebär faktiskt katastrof!
En tonåring, i alla fall i de yngre tonåren (13-14 år) accepterar inte att avisas, och säger du att du inte har tid, så får du inga fler chanser. Sen är försent. "Det var inget", får du då höra. En tonåring borde kunna vänta på sin tur, förstå och avläsa situationen, men icke. De har helt enkelt för stora egon för att förstå att hela världen inte cirkulerar kring dom. Det innebär tyvärr många svåra stunder. När de små barnen ofta tog mycket av min tid, kom nog ofta Kevin i kläm.
Andra tillfällen jag minns, är bla. hur jag fick lov att släpa med mig Isabel som bebis, till en iskall idrottshall. Detta för att se Kevin spela basketmatch och samtidigt som man ammade och bytte blöjor, så vrålade man: " Örbys killar, killar som vi gillar, örby, örby, örby!!! Det var farsorna...och så jag.
Eller när man skulle på föräldramöten, och fick dra upp vagnen för alla trappor. En högstadieskola är helt enkelt inte gjord för småbarnsföräldrar. Ramper existerar inte och det krävs en lärare med nyckel, för att åka hiss. Jag kom alltså in sist, med barnvagn, bebis och svettringar på blusen, till detta möte bestående av 58 stycken föräldrar i medel...ja lite äldre.. (jag var ju väldigt ung när Kevin föddes). Föräldrar som lämnat småbarnsliv bakom sig för många år sedan. Som åkte på weekendresor, alltid åt middag efter kl.19 och som hade hur mycket tid för sina tonåringar som helst. Inga problem att baka bullar till klasskassan, följa med på klassresor och nattvandra var och varannan helg. Jag gjorde så gott jag kunde, men en sak är klar..jag är överlycklig för att han nu går på gymnasiet.
Jag & Kevin på Old Mexico. High Chapparal
Helt plötsligt började man även kika på Bamseklubben-resor, hotell med barnpool och vilja ta en ny tur till Astrid Lindgrens värld. Hur kul är det här för en tonåring?
Jag & Kevin på Astrid Lindgren sommaren 1997.
Kevin har nog fått stå tillbaka en del, men samtidigt så tror jag att han tycker om att det är liv och rörelse hemma. Hans små syskon som avgudar honom, och ser upp till honom. Det är nog lite mysigt också :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar