Åh Mama Mia!

Igår hade jag en sådan där jobbigt, eländigt sorgsen dag, när en smärta låg som en tjock blöt filt över bröstet. Saknar mamma varje dag, men vissa dagar är jobbigare än andra. Kan fortfarande inte förstå att hon inte längre finns i livet, fast att det nu gått fyra månader sedan hon gick bort i den där eländiga lungcancern.

Mamma har ju alltid funnits. Hennes goda råd, hennes tålamod, hennes humor och hennes underbara förmåga att få mig glad om jag var ledsen. Ingen kände mig så bra som mamma.

När jag var liten, skulle vi beskriva våra föräldrar i klassen. Till det skulle vi rita en teckning. Jag skrev: "Min mamma är glad och påhittig". Det stämmer verkligen! Hon var faktiskt för det mesta glad och hon kom alltid på lösningar på saker och ting. Vi har haft otroligt mycket skoj, hon och jag!

Så kom lungcancern krypande, och tillslut galopperandes, för det gick fort. Alldeles på tok för fort. Den enda lilla mikroskopiska fördelen (om man nu kan säga så), med att förlora en nära efter en tids sjukdom gentemot att förlora någon hastigt i tex en olycka eller liknande, är att man får möjlighet att prata om saker som känns viktiga innan det är försent. Vi pratade mycket, jag och mamma på slutet, och det är en liten tröst. Det känns skönt nu, att hon fick veta hur mycket jag älskar henne och hur glad jag är att just hon blev min mamma.

Hon såg Vanessa i en dröm, berättade hon för mig, strax innan hon dog. Hon beskrev henne för mig, och det stämde verkligen! Tro det eller ej. Jag vet att mamma var lite orolig för hur jag skulle orka med alla barn. Hon hade nog velat vara här för att kunna hjälpa mig, och gudarna ska veta att det ofta kommer stunder, som jag skulle behövt henne hos mig. Ibland när jag är ensam, kan jag fråga henne högt, vart i helsike hon tog vägen? Jag kan nästan bli arg på henne för att hon inte finns hos mig. Låter säkert skumt, men sorgen och ilskan blandas med glädjen över alla fina minnen. Känslorna tumlar liksom runt ,och leker hela havet stormar med mig.

Hon är saknad av alla i familjen, men lilla lilla Alex, som är en liten grubblare tänker nog en hel del på henne. Härom dagen när vi klev ur bilen, säger han" Hur kom hon upp då?". "Äää..vaddå?" (visste ju inte alls vad han pratade om). "Hoppade hon, eller flög upp". Då kopplade jag och svarade: " Jag tror att mormor flög upp". "Eller vad tror du?". "Jo, hon flög så här". (Han visar demonstrativt med armarna, hur hon flög.

Puss på dig mamma, vart du än är!