SHN-kuren, Dag 4

Ok, denna dag får mer eller mindre avsluta min och Vanessas Sova Hela Natten kamp. Eller åtminstone här på bloggen. Känner att det här kommer att gå vägen. Hade satt 4 nätter som mål, men Anna skriver ju 4-7 nätter. Återkommer om det skulle spricka helt, och vi struntar i alltihop.

Klockan 20.oo sharp, lades hon så fullmatad, i vagnen och verkar ha somnat i samma sekund som hon nådde kudden:-D. Detta gjorde mig naturligtvis lycklig på många sätt. Dels var det ju precis det här som jag kämpat så hårt för (se tidigare inlägg), men det innebar också en lugn och mysig fredagskväll framför Let's Dance. Bara jag och Jimmy, lite chips, dipp och läskeblask. Ja, ja..jag vet..ingår vanligtvis inte i Beach 2009 menyn..men herre gud, alla måste få synda. Annars blir livet alldeles för tråkigt.

Så här såg i alla fall natten ut:

01.48 - 01.52 Vaknade, vangnades

03.09 - 03.14 Vaknade, vangnades

04.16-04.22 Vaknade, vangnades

06.25 Vaknade, vi gick upp

I dag hoppas vi på att sälja mammas lilla röda bil. Snyft..mormor som alltid brukade komma farandes med sin lilla röda bil, och glatt kliva innan för dörren och ropa:" Hallå, är det någon hemma här?". Tur att jag hann ta kort på den i alla fall. Håller på och gör en minnesbok, och där måste ju den lilla röda bilen finnas med:-D.

Har även skickat ut inbjudan till Vanessas dop till tjocka släkten. Blir dock inte lika avancerat som till de andra barnen..hm..känns som att man inte gjort annat än fixat dop de senaste åren, och tyvärr blir det väl lite så. Men gudmor Anna, har nu bokat flygbiljett hem till Sverige, vilket är fantastiskt kul!!!Tänk att man måste göra henne till gudmor, för att hon skall släppa sitt nya hem på Mallorca. Pussar och kramar till henne i alla fall:-D

Den här dikten valde jag att ha i inbjudan, visst är den fin?

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv

och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.

Av: Peter LeMarc

SHN-kuren Dag 3

Goood morgon!

Tro det eller ej, men i morse kom Isabel och puttade lite försiktigt på mig och sa: "Mamma, du måste gå upp nu..." Hjälp, vart är jag? Vad är klockan? Lever Vanessa?!!

Klockan var 06.55, och Vanessa sov sött. Jag snackar inte gojja nu, för er som inte tror på den här metoden. Varför skulle jag? Det hela har ju varit en test för att se...funkar det här verkligen? Är hennes metod så bra, som hon själv vill framstå den som (och även många föräldrar)? Mmm...det verkar faktiskt så :-D.

Precis som jag skrev igår, så skippade vi helt sonika den lilla powernapen, som Anna W föreslår. Det gick inget vidare med den första kvällen, så igår körde vi på och lilla, lilla Vanessa var sååå trött när klockan var 19.30 och hon skulle få sin sista flaska. Lyckades ändå få i henne 120 ml, sedan sa det kabom i vagnen. Gungade typ i 30 sekunder! Ingen vante behövdes denna gång ha, ha!

Natten såg sedan ut enlig följande:

00.22 - 00.31 Vaknade, vagnades

05.26 - 05.48 Vaknade, vagnades (Hon trodde nog att hon skulle få gå upp nu..men icke!)

06.55 Väcktes (!!)

Så nu blir ju den kommande natten oerhört spännande, i alla fall för mig:-D. Kommer hon kanske att för första gången, att klara att sova hela natten? Eller kommer ett bakslag, och jag får vagga mer än någonsin? Vi får väl se..

I går var vi ju som sagt (som skrivet), hos polisen i Flempan (usch, vad 80-tal det ordet låter!), och gjorde pass till familjens yngsta resenär. Hon var så söt den lilla stackaren. Hon sov när vi kom fram, och då det inte var några där, blev det vår tur på en gång. Så det var bara till att väcka det lilla livet, klä av henne overall, mössa m.m.

Jag fick sätta mig i stolen, med Vanessa i knät. En vit plastbricka placerades bakom hennes rygg, och så fick Jimmy leka med en nyckelknippa framför ansikten på henne. Allt för att hon skulle titta rakt fram och in i kameran! Lilla söta goa, helt nyvaken och ändå satt hon där så godmodigt och log sitt strålande leende åt polisen bakom luckan. I alla fall, så får vi nu vänta i 5 dagar, sedan får vi åka tillbaka och hämta det nypressade passet där. Snabbt, smidigt och enkelt!

Så till alla Facebook-frälsta - TÄNK PÅ VAD NI SKRIVER I STATUSRADEN!! Ha, ha! Tydligen kan du mista jobbet eller inte få det jobb du kanske söker, om det står kontstiga saker på din profil. Det var på nyheterna i går kväll. Hm...trodde alla förstod att det du visar på nätet, är öppet för alla och kan synas av alla.

Så ingen status typ..."Ellie har suttit hos polisen". :-D

SHN-kuren Dag 2

I morse föll en stor och tung tegelsten ned i huvudet på mig när jag vaknade. Ja det kändes så i alla fall. Hjälp vad trött jag var!

Jag och Vanessa, har nu genomlidit vår andra natt, i denna SHN kamp. Vill påstå att det gick mycket bättre (se redovisning nedan), än i går natt. Dock fick jag mig en evighetslång timme, med ihärdigt dragande av vagn som resulterade i att jag fick sätta på mig vantar. Ni vet hur det brukar bli i handflatan efter ett tag, när man krattar löv. Det bränner och blåsorna är snart ett faktum. Så kändes det av allt skjutande fram och tillbaka med vagnen. Så där stod en trött mamma, nere i vardagsrummet, och drog och drog denna vagn, iklädd nattlinne och vantar! :-D

Det lustiga är att detta barn inte skriker och vrålar, som alla andra barn när dom inte vill sova, hon är bara arg och liksom muttrar och stånkar runt i vagnen.

Vanessa3 3,5 månad.

Här var det "drag" (ha,ha..kul va?) inatt:

21.30 - Somnade för natten

Obs! Alldeles för sent. Var hur pigg som helst, efter Anna Wahlgrens dagschema, som innebär en 45 min sovstund mellan klockan 18 - 18.45. Den ryker i kväll, sorry Anna!

02.20 - 03.10 Vaknade, gungades
04.20 - 04.25 Vaknade, gungades (Jag vet, bara 5 min. Fantastiskt!)

06.30 - Vaknade för att gå upp. Så väntar ännu en ny fantastisk dag!

Isabel 4 mån.

När de gäller det äldsta barnet, så är han för tillfället pank, alltså utan en krona på fickan. Studiebidraget har tagit slut för länge sedan, och nu är det spela martyr och buttra värre än Butros Gali (för han buttrade väl?), som gäller. Detta är inget ovanligt, och efter att ha provat allt för att få denna kille att lära sig att hushålla med pengar, har jag nu blivit stenhård. Om han så bränt alla pengar efter bara ett par dagar, så får han vara utan! Kunde förut vara "snäll", och ge honom förskott, som sedan drogs av när det var dags för "löning", men det fungerar inte. Är livrädd för att få se den där killen medverka i Lyxfällan, som vuxen.

Nu ska vi iväg och fixa pass till Vanessa, hoppas jag håller mig vaken hos polisen:-D.

Än finns det hopp!!

Känner att jag vill ge er alla goa därute, lite hopp nu i januarimörkret.

Kika på Tv4:s solfilm!Idag fick jag frågan: " Vart kommer snön ifrån, mamma?" Försökte förklara..jag vet ju det där med ånga som stiger från sjöar och hav, det bildas moln, så regnar det alt. snöar om det är kallt...:-D Här kommer en lite rolig information, för er som vill veta lite mer om snöflingor.

De flesta människor kallar allt som faller i frusen form, förutom hagel, för snöflingor. Men egentligen är det en samling av olika snökristaller, snöflingor formas genom att dess kristaller har krockat och fastnat i varandra under deras fall mot marken.

Snökristaller är i genomsnitt 0,5 till 5 mm stora, medan snöflingor är ca 10 mm stora och kan bli ända upp till ca 200 till 400 mm, och ibland kan det formas ännu större jättesnöflingor. Snöflingor formas som bäst när temperaturen närmast marken ligger omkring noll, då fastnar snökristallerna lättare i varandra. Om det är riktigt kallt faller kristallerna mer som individuella kristaller eller mycket små snöflingor, det är det som vi kallar för pudersnö.

Även fast det sägs att man aldrig kan hitta två identiska snöflingor, så kan man dela in snöflingornas form i flera kategorier. Ett ex. är stjärnkristallen som bildas vid temperaturer nära -15 grader och är den vanligaste typen.

Nu går vi om ett par dagar, in i den korta februarimånaden. Sedan är det mars, och har vi tur kan vi då se Tussilago (i alla fall i Stockholmstrakten).

SHN-kuren, Dag 1

Ja, inget ont som inte har något gott med sig!

Igår hade jag ju en riktig pest dag och tyckte att det mesta kändes jobbigt och eländigt. Men som så många gånger förut, när det gäller mig, så får jag efter ett tag fullt med kraft att påbörja en förändring av något slag. Det är inte första gången och förhoppningsvis inte heller den sista, som det här händer mig.

Denna gång insåg jag, att trotts att Vanessa sover mer än vad många andra dryga 3-månaders bebisar gör, så blir ändå min sömn avbruten vid ett par tillfällen varje natt och jag vet att hon vid det här laget ska klara att sova hela natten utan avbrott.

Så...det var dags att ta till Anna Wahlgrens SHN (Sova Hela Natten) kur! Tyvärr hade jag ju inte gått in för detta redan under dagen, vilket innebar att vi inte var inkörda på rätt tider o.s.v, men jag gav det ett försök i alla fall.

Har bäddat åt mig på bäddsoffan i vardagsrummet. Här stör vi ingen, och jag har mycket space att dra vagnen på:-D

Den här metoden är vida känd, och det hålls t.o.m kurser i hur man ska gå tillväga. Nu har inte jag riktigt prövat den här metoden, med mina andra barn (vi började med att lära dom att sova i egna sängar, i sina rum), men man skall aldrig förkasta något innan man vet om det fungerar eller ej. Det som gäller, och som inte går att fuska med, är ett exakt schema, otrolig vilja från förälderns/föräldrarnas sida samt ett jävlar anamma!

Jag räknar med att det kommer att ta 3-4 nätter innan vi når målet, men sedan så kommer vi båda att sussa gott!! Inte mera någon mat på natten, alltså.

Natten gick enligt följande:

20.00- 180ml ersättning

20.00 - 20.25 - Lite bus och skratt

20.25 - 21.13 Lades i vagnen och gungades till hon somnade

OBS! Att somna själv utan flaska + att somna och gungas i vagnen, var ngt helt nytt för henne.

23.50 - 00.05 - Vaknade, gungades

02.25 - 03.24 - Vaknade, gungades

OBS! I slutet på denna timme var jag inte så kaxig. Hade ont i armen av allt gungande!

05.10 - 05.15 Vaknade till, gungades

06.17 Vaknade, vi gick upp

P.s I morgon kommer jag att berätta hur natt nr2 gick:)

PMS-Ellie is Back!

Hua, fast att jag ännu inte har fått min mens tillbaka, så har jag tydliga PMS känningar :( .

Har varit så irriterad idag, och har helt enkelt inte lust med någonting. Vet inte om fler av er därute, brukar uppleva samma sak ibland (hoppas det, annars lider jag av allvarliga problem), men jobbigt är bara förnamnet!!

Det började med att Alex återigen, sätter sig på tvären, för någon skitsak. Han letar fram något att tjura över, och väntar bara på det rätta tillfället att motarbeta sin gamla kära mor. Det slår aldrig fel, och jag är verkligen superless på hans buttra stil, gnäll och grin. Jämnt! Varje dag! Dom stunder, när han inte tjurar är så få och så sällsynta...jesus.

Hur som helst, så bryter han ihop precis när vi är påväg ut genom dörren, för att gå till dagis. Jag minns faktiskt inte ens vad det var, men jag blir tvärarg! Argare än vanligt! Det fanns helt enkelt varken tålamod, eller pedagiskt lirk att gräva fram denna gång. Jag mulnar, skäller och tar mig till dagis som en gestapo. Raka ben, dimmig blick och hastigt tempo. Den som inte hinner med...ja, den får helt enkel stanna kvar på trottoaren, och bli upphämtad vid tre-snåret på eftermiddagen!

Nu börjar Isabel, hon har släpat med sig ett glittrigt paljettförsett block med tillhörande penna, fast hon inte får. Inga leksaker, what soo ever, till dagis. Inte bara mitt eget smått sadistiska påhitt, utan även något som personalen på dagis satt upp som regel.

Sedan vill inte Alex att jag ska gå, när jag tillslut lyckats ta oss in på Snigeln. Vanessa har blivit kvar, sovandes i vagnen utanför. Försöker desperat att skynda på Isabel, genom att få henna att gå upp så länge, till sin avdelning, för att börja ta av sig sina kläder. Men icke! Det är tydligen motarbetandets Dag, denna grådaskiga dag.

Lirk, lirk med Alex. Svett, svett..tillslut så..nu upp en våning, in på Grodan. Isabel bryter ihop, vill haaaa siiiin teckniiing, som hon lämnat i vagnen med Vanessa. Vet att ingen teckning finns där, men hon lyssnar inte. Jag vet att det hela är en grej, ett påhitt, men det kan jag ju inte säga, då blir det ännu värre. Lyckas efter en bra stund lugna henne..nu kokar jag inombords och är bara så trött på hela skiten!

Kommer ut genom dörren, ringer Jimmy och vrååålar: " Det här var sista gången! Nu börjar jag att jobba, så kan du vara hemma och vara pappaledig och ta hand om det här". "Jag vill inte". (Jag vill inte rensa jordgubbar!! Typ som Annika i Pippi på rymmen, lät jag).

Dundrade iväg mot Aerobicsen, och tänkte för en stund hoppa över alltihop, men lyckades tvinga mig in där. Tårarna låg hela tiden och lurade bakom ögonlocken, och många gånger flög tanken genom skallen, att helt enkelt bara dra. Stod i alla fall ut, och denna gång kunde jag nästan ha smygnypt Vanessa så att hon kunde ge mig lite andrum. Ungen sover som vanligt, medan de andra mammorna få sitta och amma, gå runt och vyscha etc. Ingen lagkänsla alls hos det där barnet. Förstår inte vad jag har gjort för fel, och speciellt inte denna underbara strålande skitdag!

Så nu har jag bloggtjurat färdigt och inte ens en bild lyckas jag få upp idag. I morgon är en annan daaaaag!

Kram ändå!

Shoppingfeber

Tre veckor har så förflutit (ja ni ser...tiden rusar på som ett expresståg som vanligt!), sedan jag började min Beach 2009 kamp.

Förra veckan, kunde jag stolt deklarera att jag lyckats gå ned hela 3 kg, vilket jag var mycket nöjd med. Denna vecka har jag...inte gått ned det minsta lilla gram!! Fast jag sörjer inte för det. Jag har blivit 2 cm mindre runt midjan sedan förra måndagen, vilket är ännu bättre! Kan det vara så att ElliTheElephant har jobbat på sig en muskel, eller två?

Måste rekomendera de små tossorna för bebisar, med bjällror. Vanessa gillar dom skarpt, och ju mer hon rör fötterna, desto mer låter det om dom:-D. Hon fick dom av sin faster, men jag tror dom finns att köpa på Babyland.

Sedan har jag hittad den här underbara klänningen på Busigt.se! Den är ju så söt att man vill, vill, vill ha! Tyvärr finns varken klänning eller snickarmodell (för pojkar) i större storlekar, så det blev bara Vanessa som får bli manchesterfin i sommar.

Även hos VillerValla, kan man hitta supermysiga kläder till små barn. Den här röda velourdressen, fick hon av en vän till familjen. Liten och mjuk :-D.

Ska ni på fest i sommar är Ellos ett hett tips! De har jätte fina festkläder både för flickor och pojkar. I katalogen hittar du ett större utbud än på nätet. Här är ett ex. på festfin pojke.

Redo att lyfta

Ha, ha..har precis läst Pernilla Wahlgrens blogg, och jag skrattade gott vill jag lova!! Efter en uppskrapad bil, en stackars svettig kollega springandes på motorvägen och soppatorsk..så hann dom med planet till Luleå och allt slutade lyckligt. Snacka om att jag känner igen mig!!

Vill nu inte med detta, skrämma iväg vårt kära resesällskap (ber er därför sluta läsa dagens inlägg bums, och klicka er vidare så länge...).

Första gången var jag på väg hem från Sevilla i Spanien, efter några sköna sommarlovsveckor. Mina föräldrar och en kompis till mig, hade flugit ned senare än jag, och skulle även åka hem med ett annat plan.

Hur som helst skulle det vara Expoutställning i Sevilla det här året, och hela stan var i ett fullkomligt kaos! En kusin till mig, skulle köra oss (mamma och pappa skulle följa med, för att se till att jag kom på planet), och vi var faktiskt ute i god tid. När vi kommit in i stadskärnan, blev det tvärstopp. Det var byggnadsställningar överallt, köerna ringlade sig milslånga! Vi kom ingenstans!! Oj, oj..min kusin svor långa haranger på spanska och pappa var i upplösningstillstånd. När vi kom fram stod planet fortfarande på backen, men de vägrade att låta mig kliva ombord. Så vi fick skrapa ihop alla pengar vi hade (det här var innan kontokortstider och euro, utan det var cash och pesetas som gällde), och köpa en ny biljett, till en senare avgång.

Nästa gång, var jag och två tjejkompisar, på väg till Sanlucar de Barrameda, där släkten bor. Vi hade fått tag i superbilliga flygbiljetter, som innebar att vi skulle mellanlanda i Albufeira eller om det var Ayamonte, hur som helst var det i Portugal vi hamnat. Där skulle vi sedan fortsätta med buss den sista sträckan. Istället för att kolla in när denna buss skulle avgå, sätter vi oss glada i hågen och naturligtvis hungriga som tusan, på en mysig taverna och....äter lite. Detta med den påföljd att vi så klart missar bussen, sista bussen för dagen, och får ta tåget till Sevilla istället, där en vänlig släkting får hämta upp oss!! Vi snackar många mil, för att hämta upp dessa hungriga ungdomar:-D.
Strandpromenaden i Sanlucar de Barrameda

Så blev Ellie vuxen, och man kan tycka att hon nu lärt sig...men icke. Denna gång befinner en föredetta pojkvän på resa genom Thailand och Malaysia. Hela resan flyter på utan vidare missöden. Glömmer tom min väska utanför en affär på Koh Samui, och när jag efter någon timme kommer tillbaka så står väskan kvar!! Vi åker nattbåt, och får ha väskorna som huvudkudde (liggandes på golvet), för att inte riskera att bli bestulna, men så..sista dagen på semestern. Vi står på flygplatsen i Kuala Lumpur och ska checka in. Biljetterna är borta! Vi vänder ut och in på allt, men katastrofen är ett faktum! Vi missar så klart det planet..hm..och får ta in på ett lushotell i China Town i tre dagar, innan vi lyckas få plats på ett nytt plan hem till kära Svedala. Koh Samui

Kuala Lumpur

Ellie blir så tillsammans med Jimmy, och han litar glatt ovetandes, på att Ellie nog har koll på läget. Så efter en mycket mysig kväll, på en restaurang i Marmaris, beger vi oss tillbaka till hotellet. Oj, oj..i receptionen väntar tre stycken meddelanden från vår reseledare! Vi måste ögonblickligen bege oss till flygplatsen!! Planet som ska ta oss hem, är snart på väg att lyfta. Va? Idag? Nu? Det är väl i morgon som vi ska åka hem? Men icke, vi hade tagit fel på dag och nu hade vi brottom.

Vi slängde bokstavligt talat ned allt på hotellrummet i resväskorna, och detta på tio minuter. Det som sedan inte fick plats, fick bli kvar. In i en taxi och iväg. Vill lova att reseledarna bokstavligt talat drog in oss på flygplatsen, ryckte väskorna ur händerna på oss och puttade in oss genom incheckningen!!

Marmaris i Turkiet
Ja, ja..men jag säger som Pernilla..allt löser sig ju tillslut :-D!

Let´s Dance!

Igår var det fredagsmys med glass och sedan popcorn, för de små, och vin, för de stora framför Let´s Dance. Fick själv lust att dansa, när jag hörde Yazoos underbara Don´t Go!!! Så grymt bra, men det ska ju naturligtvis vara med Alison Moyet. Vill ni lyssna, klicka här :-D (Passa på att kolla in luggen, ha, ha!).

Åh, som man har dansat! Vi kunde gå ut, och dansa i timmar. Vem brydde sig om vart man var eller vilka som var där? Vilken musik man lyssnar på hemma, när man damsuger, och vad som gäller på dansgolvet är två helt skilda saker. Jag gillar när det spelas gammal 70-tals disco och schlager m.m. Hade en kortvarig raveperiod i mitt liv, i början på 90-talet, men den var ytterst kort. Galet enformigt..förstår om man ser ut som ormen Kaa i hypnos, efter ett tag!

Nä, 70-tal á la Hooked on a feeling är sååå bra. Nu är ju Björn Skifs en darling, men David Hasselhofs version är lite småkul. Kolla här!. Sedan måste det vara Long Train Running med Doobie Brothers och Bob Marley så klart. Jag vet, lite före min tid, men många grymma låtar att dansa till.

Ja ja...fast just nu är det Små grodorna som diggas på mitt dansgolv!

Ensamstående mammor

För vissa känns ordet "Ensamstående mamma", lika uttjatat som "Börskris", eller "Bingolotto", men jag vill verkligen ge en eloge till alla ensamstående (både mammor och pappor), där ute! Alla som är, eller har varit i en sådan situation har ju naturligtvis sin egen erfarenhet. Det här är min erfarenhet och mina synpunkter.

När jag var 22 år, blev jag ensamstående mamma. Visst, jag hade valt det själv, och jag valde att lämna ett förhållande som jag inte tyckte fungerade. Jag ansåg att det inte bara var för mitt bästa, utan faktiskt även för min då 1,5 åring. Jag står än i dag fast vid, trotts bodelning, vårdnatstvist och ett gäng trassliga år, att det var den bästa lösningen.

När man lever som en sk. kärnfamilj, kan man ofta sucka över att tiden aldrig räcker till, att man är trött eller ungarna är bråkiga. Man skulle kunna göra vad som helst för en egen städerska, kock och personlig butler! Grejjen är, att du ändå har någon att dela ansvaret med. Visst, ofta får den ena föräldern dra ett större lass pga. ett krävande jobb eller att den andra föräldern helt enkelt är en soffpotatis, men det finns i alla fall någon som man ska kunna förvänta sig hjälp och uppbackning av när det krisar.

Är du själv, så finns inte den hjälpen. Du tar dusterna, gråten, frågorna och besluten själv. Eller så kanske det finns en föredetting som inte tycker som du, och det uppstår ett tjaffsande om allt och ingenting, fram tills dess att barnet kan börja bestämma lite själv. Räkna med en 10-12 år!

Jag vill även ta upp de fallen, där föredettingen kanske har ett nytt förhållande, ytterligare en person full av åsikter, och som man naturligtvis måste ta hänsyn till. Ett bra exempel, kan ju vara när det är dags att planera vilka veckor man ska ha semester. Lever båda i ett nytt förhållande, kan det innebära fyra stycken vuxna att ta hänsyn till. Då har jag inte räknat in deras eventuella föredettingar, barn sedan tidigare förhållanden, svärmödrar, fastrar och mostrar...ja, listan kan göras oändlig och det kan bli en "Far är tomte till alla barnen" - situation!

Minns en liten 2 årig, som efter två veckors sommarlov hos sin far, (två veckor är en evighet för ett litet barn), skulle ta T-banan hem med sin mamma. Han grät, skrek och sparkade så det ekade genom hela röda linjen. Samtliga passagerare, stirrade naturligtvis på den svettiga mamman, och skakade beklagande på huvudet. Antingen kanske dom tänkte att det måste vara en hemskt elak mor den stackars lilla parveln har, eller så har den där kvinnan som sitter där och med all kraft håller kvar lille sprattelgubben, rövat med sig ungen. Det är nog inte hennes barn! ...Mamman var jag.

Det är inte optimalt att bollas fram och tillbaka. Den enda tröst jag kan ge er, som har barn som flackar från den ena till den andra, är att dom dessvärre vänjer sig, och tillslut finner sig i situationen. Var dom små när det började, så vet dom ju ingenting annat. Dessutom är det så vanligt att vara skilsmässobarn nu för tiden, så jag kan ge mig sjutton på att ungarnas konversation inför helgen lyder: " Ska ´ru också hem till farsan i helgen?". Alla svarar Ja utom lille Nils. Hans föräldrar bor fortfarande tillsammans. " Va, ha´ru inget annat hem att åka till?". Då ha´ru ju bara en födelsedag, en cyckel och en julafton". "Stackars dej".

Obs! Vill verkligen markera, att för vissa fungerar detta alldeles utomordentligt, och barnen har det hur bra som helst!

Så..tillbaka till de ensamma mammornas stenhårda leverne. Du jobbar heltid, hämtar sist på dagis, hinner inte både lämna Kalle på kalas och titta på Anna när hon spelar match. Det är ett liv, fullt av kompromisser, synkande med tider och förbaskat fattigt på vuxenkärlek (även detta gäller naturligtvis inte alla :-D). Så...till alla er som kämpar för att ge era barn de bästa förutsättningarna, trots viss motvind..ge inte upp! Ni anar inte hur fantastiska ni är!

Kram på er!

Tonåring på min tid

Nu när jag har en egen tonåring, kan jag tänka tillbaka på min egen tonårstid ibland...

Jag var tonåring i slutet på 80-talet, till rytmen av Chaka Khan, Orup och Wham. Hade nästan glömt Salt'n Peppa med Push it! Och tänk att Kylie Minouge var hot redan då! Killarna snurrade runt på huvudena i breakdance, medan vi stod i en ring och klappade händerna. Tyckte det var sååå coolt!

Ellie på första resan med kompisarna till Grekland, 18år. Kolla in midjeväskan och örhängena!

Det var filmer som St. Elmo's Fire, Härom Natten (alla var galna i Rob Lowe) och självklart Stockholmsnatt, med vår egen Kung av Kungsan, Paolo Roberto. Det var då man belönade värstingarna med en kryssning till Västindien och det var då vår statsminister Olof Palme, blev skjuten på öppen gata. Han begravdes på min 15-årsdag.

Vi klädde oss i pasteller och matchade självklart örhängena, med de gräsliga storstjortorna i rosa och turkosa. Luggen fönades och sprayades i timmar, och vem har väl glömt hockeyfrillan? Ha, ha..minns att jag t.o.m klippte mig själv, i den där gräsliga frisyren! Vita tubsockor var standard, speciellt för killarna. Midjekort jacka var en hit, fast det var efter att alla skulle ha Bagheeraoveraller med tillhörande Salomonryggsäck. Jag fick dock dras med en Muskotoverall!! Hur B var inte det?!! Är det någon som någonsin hört talas om Muskot? Hua...

Vi började med ungdomsdiscot Nöjet, ute i skogarna i Huddinge, och avancerade så småningom till XL vid Hornstull, Stage (vart det nu låg?) och Rox på Sveavägen. Har för mig att det anordnades ungdomsdiscon på ökända Garbos i Sumpan också:-D. Det tog en evighet att ta sig hem på en skränig nattbuss från Slussen. Tillslut var man gammal nog för BZ och Huset, på Djurgården. Hoppade på Huset bussen, som gick från T-centralen med rosa jätteringar i öronen, falsklegget i näven och ett litet töntigt leende i ansiktet!

Under min tonårstid, hade ingen mobiltelefon, utan det var till att jaga rätt på en orange telefonkiosk och ha några enkronor i fickan. Minns att vi var dom enda, i mitt kvarter, som hade dator. Eller rättare sagt, så var det min morbror som hade en. Det var DOS som gällde, och jag har för mig att man bara kunde spela schack på den:-D.

Vi åt aldrig på Mc Donald's, utan det var möjligen en burgare på någon Sibylla som gällde, fast det var inte ofta. På den tiden kunde man inte bara slå ett nr på mobilen, och få ett helt barskåp serverat, utan det gällde antingen att muta någon gammal a-lagare att köpa ut, eller så fick man klä ut den som såg äldst ut, i träningskläder och MC hjälm, och putta in honom på Systemet helt enkelt. Ibland gick det, ibland inte.

Idag ska man se ut som Paris Hilton, inbilla sig att man kan åka till St Tropé för månadspengen och som kille har man tur om man inte får skallen jämnad med asfalten!

Nä, jag säger som generationen före mig sa: "Det var bättre förr!".

Knirr och knarr

Har funderat på det där med att man ofta lyckas göra fel, göra tvärtom, säga fel eller bara göra galet, när det gäller umgänget med barn?

När man ska sätta på en unge skorna, och tar upp höger sko först, så lyfter barnet fram sin vänstra fot. Om man har satt på en klick Bamsetandkräm (som barnet velat ha de senaste 36 dagarna) på tandborsten, så hör man: "Neeej, jag vill ha Skalmaaantandkrämen!!".

Min 3-åriga son kan säga (med vansinnigt gnällig röst, typ som om den knarrar): "Jaaag viiilll haaa vatten". "Gå och hämta vatten då". "Jaaag kaaan inte. Jaaag nååår inte" (knarras det tillbaka). "Jodå, det kan du. Ta en stol". "Nä, jaaag nåår inte". "Ok, pappa ska nog gå ut och sätta på lite kaffe, han kan säkert ge dig ett glas vatten." "Nä, jag kan!!" (säger knarren och rusar till köket). Grrr...

Eller så gör man misstaget, att prata som barnen. Typ "Jag vill stoppa i medicin i diskmaskinen" (säger knarren, och syftar på maskindiskmedel i tablettform). "Nej, så´n medicin är jätte farlig. Det får bara mamma eller pappa göra". "Det heter inte medicin" (svarar knarren). ...Nej just det.

Ett klassiskt misstag, är ju också att föreslå något som man sedan inte kan hålla. Tex så föreslår man glatt, en utvilad och solig onsdag, att på lördag kanske vi kan åka och bada i simhallen. Så kommer lördagen, och man har vaknat med huvudvärk, kylskåpet gapar tomt och man vet att det är dags att åka och storhandla. Dessutom fyller ju faster Ingrid år, vilket man helt har glömt bort, så jaga present är prio. Jaha, bara att ta en superbesviken dust, med sina stackars små telningar. "Du sa ju att vi skulle åka och bada...".

Vill lova att jag efter alla barn, har lärt mig min läxa! Jag lovar aldrig längre något, som jag inte kan hålla och jag berättar inte om något kul som ska hända, förrän det nästan är dags för det roliga att äga rum.

Kram på er!

Jimmy frågar Isabel: "Vad börjar nalle på?". Isabel svarar: "N, som i Minnéa. Inte ute men inne".

(Alltså namnet har N i mitten och börjar eller slutar inte på den bokstaven. Gulligt beskrivet, tycker jag:-D)

Vet ni vad Bäbor är? Det är flera Bä Bä (dvs. flera lamm).

En betydligt godare morgon!

Vill börja dagens inlägg med att uppmärksamma Vimmelmammans blog! Följer Lottas blog varje dag och hennes kamp mot den elaka cancern, hennes vardagsbestyr som småbarnsmamma, kombinerat med glammiga galapremiärer som nöjesredaktör på Se & Hör. Det går upp och det går ned. Mina tankar finns hos henne ofta.



Känner att jag börjar få grepp om det här med få-ut-alla-barn-påklädda-och-glada-till-dagis. Måste erkänna att jag slet mitt hår, fick andningsbesvär och hade lust att låsa in mig på toaletten, i början när Vanessa föddes. Helt plötsligt skulle man klara 3-års trotts, 45 minuters amningar, knöliga strumbyxor och samba dansande förlossningshormoner, på en och samma gång! Detta till köksklockan som tickade högre än en bomb i huvudet. Ja, jag var stressad. Ja, det var svårt att få alla färdiga och ut genom dörren. Men det har blivit bättre.

Fick ett tips av mamma Anna, som också har tre små barn och som vet vilka fantastiska krav, dessa mornar ställer på en. Hon koncentrerar sig på ett barn i taget, vilket hon tycker fungerar ganska bra. Jag hade inbillat mig, att det skulle vara mer effektivt att försöka borsta tänderna på två av barnen, medan man satt på toalettlocket och ammade det tredje. Samtidigt som man lyssnade på 4 åringens utlägg, om att alla andra barn visst får ta med sig leksaker till dagis, så bad man 3 åringen att vända på byxorna. Tvättlappen ska inte vara fram. Den lilla ammade...

Varför kan man inte skriva i sitt CV, att man har ett gäng barn? Det borde räcka. Jag menar, det betyder stresstålig, många bollar i luften, förmåga att medla, specialist på konflikthantering etc, etc. Ja t.o.m serviceminded (gör man något annat än servar??) och social och utåtriktad (man träffar dagligen drivor av andra föräldrar och förskolepedagoger på väg till och från förskolan, allt detta ryms i en småbarnsförälder.

Jag har börjat göra som mamma Anna, jag tar en unge i taget, och det fungerar faktiskt. Det går fort, jag hinner höra vad de säger. Jag behöver inte irritera mig på att en av dem inte gör vad den ska, och jag kommer ut genom dörren i tid. Du som läste mitt absolut första inlägg; Hej och God morgon, kanske minns att mitt mål var att hinna i tid till frukosten. Jag grejjar det nu.

Tack Anna för tipset, du räddade mina mornar!!

P.s Var på mitt andra aerobicspass idag, och Vanessa sov, och sov, och sov...

Lätt måndag

Så var helgen slut och det är åter måndag. Känner mig faktiskt både starkare, piggare och lättare!! Jovisst, idag är det ju veckans Dag, dagen framför andra. Dagen då man får klappar på axeln, eller smisk och bastning:-D. Det är dags för vääägning.

Och jag kan nu stolt berätta, att jag nu väger 3kg mindre, dvs. 76kg!! Har alltså prick 10:o kg kvar, och fast att jag vet att man oftast tappar de första kilona lite lättare än övriga, är jag nu så motiverad, så det är bara att rocka vidare.

Vad gör jag då för att försöka att nå mitt mål? Jo, jag äter nyttigare frukost, lagar en veckas ranson av min böngryta till lunch, samt tilllagar smalmiddagar varje dag. Går en rask promenad på 45-60 minuter, varje dag utom lördag eller söndag + aerobics på tisdagar. Om jag nu (måste ju tänka positivt), skulle lyckas med att gå ned lika mycket varje vecka, så skulle det innebära att jag når mitt mål om 4,3 veckor. Hm..låter kanske lite för bra för att vara sant? Fast det vore ju bra om jag grejjar det till den 6 mars..då kan jag ligga på en skön solsäng, på en varm vulkan ö, och dricka paraplydrinkar, med ett gäng kilon mindre runt rumpa, lår och mage!

Tror faktiskt att jag har lite resfeber, nja..kanske inte riktigt, men är väldigt förväntansfull då! Tycker att det ska bli så skönt att komma iväg, och det blir ju extra kul att åka ett sådant stort gäng. Har faktiskt börjat att skriva en liten packlista (hm..jag vet..det är drygt 1 månad kvar, men jag tycker att det är så kul!!). Tänkte dela med mig av mina 5 bästa "måsten i resväskan", när man reser med barn.

1. Alvedon
2. Vätskeersättning
3. Potatisskalare
4. Vattenkokare (om sådan inte finns på hotellet)
5. Sarong (används både att knyta fast barnet på en stol om det inte finns barnstol + att hänga som solskydd på vagnen)

Kram på er!
( Alex lägger av en brakare, och utbrister: "Det var inte jag, det var min rumpa!")

En glader

Har precis fått en sådan där lat och skön helg, som jag önskade mig. Behövde ladda lite batterier, och det är verkligen precis vad jag gjort. Sovit länge på mornarna, nästan ätit frukost tills det är dags att börja tillreda lunch (fast jag numera bara har en liten tallrik havregryn att sleva i mig, lyckades jag dra ut på det) och myst i soffan på kvällarna. (Jimmy gjorde halvnyttigt framför-tvn snask i form utav grönsaksstänger med dipp).

Barnen var ju som sagt, hos farmor mellan fredag och lördag, vilket gjorde att det blev väldigt tyst i huset. Hjälp, vilken skillnad! Hur som helst, på lördagseftermiddagen var de tillbaka och allt var som vanligt igen. Full hallaballo.

Det är verkligen kul att se hur lycklig Vanessa blir, när hon får syn på sina syskon. Hon är tre månader och hela hon skiner upp som en sol, när hon lyckas zooma in dom där två lite mindre varelserna. Hela den lilla kroppen sprattlar och armar och ben vevar runt, så att man blir rädd att hon ska lyfta..
Isabel med allt sitt hår, 4 månader.

Har inte märkt någon tendens till syskonsvartsjuka från vare sig Alex eller Isabel. De har ju varandra, och verkar inte se den där lilla flinplätten som något större hot. Isabel är så förälskad i sin lillasyster, att man ibland får be henne att vara lite försiktig. Hon dansar, sjunger, spexar och kraaaamar, så Vanessa får titta i kors för att hinna med. Ibland blir hon som en boaorm, som verkar vilja krama ihjäl sitt byte. Fast av kärlek så klart:-D

Isabel är en otroligt kärleksfull liten tjej. Till hela världen. Redan som liten tullta, kunde hon krypa upp i knäet på någon okänd mamma på BVC. Eller tränga in alla småpojkar i ett hörn, för att riktigt krama om dom ordentligt (vilket resulterade i, att jag tillslut knappt tordes gå till Öppna Förskolan mer). Hon har alltid lätt för att få kontakt med andra, oavsett om det är vuxna eller barn. Hela världen är full av intressanta, roliga människor. Där är Alex mer restriktiv, men den som vinner hans hjärta..oooh, lyckliga den!

Isabel vill krama kompisen William. Hon får nog vänta några år, innan det blir populärt:-D

Den här lilla tjejen är nästan alltid glad, och blir hon ledsen så blir hon hjärtskärande superledsen! Tårarna, rinner inte, utan sprutar som Lille Skutts brukar göra. Hon är sällan tjurig och butter, utan det ska finnes en anledning eller möjligen att hon är övertrött.

Isabel i bollhavet på Vildmarkshotellet, 2,5 år.

Isabel är också en konstnärlig liten person. Full av talang! Hon är totalt tonsäker, och älskar att sjunga och spexa. Redan på småbarnsavdelningen, var det hon och ledaren som tog ton, när det var dags för sångsamling. Hon är även väldigt duktig på att rita och måla, och huvudfotingarna bytte tidigt plats för prinsessor med krona på huvudet och ögonfransar runt ögonen. Jo, hon är faktiskt duktig, den här lilla tjejen, och har alltid varit. Gäller bara att inte att glömma bort, att hon trotts allt är liten, och också behöver hjälp och tröst ibland.
Isabel , 3år, stod på scen i Thailand och dansade med två thailänska sångerskor.

(Alex sitter på toaletten och ropar:"Pappa, jag är klaaar!!". Efter en stunds tystnad, svarar Jimmy:" Vi är inte hemma, vi har gått till parken". Inte ett ljud hörs från toaletten. Isabel kan inte hålla sig, och rusar dit. "Vi är visst här, pappa lurar", säger hon med ett stort flin.)

Åh Mama Mia!

Igår hade jag en sådan där jobbigt, eländigt sorgsen dag, när en smärta låg som en tjock blöt filt över bröstet. Saknar mamma varje dag, men vissa dagar är jobbigare än andra. Kan fortfarande inte förstå att hon inte längre finns i livet, fast att det nu gått fyra månader sedan hon gick bort i den där eländiga lungcancern.

Mamma har ju alltid funnits. Hennes goda råd, hennes tålamod, hennes humor och hennes underbara förmåga att få mig glad om jag var ledsen. Ingen kände mig så bra som mamma.

När jag var liten, skulle vi beskriva våra föräldrar i klassen. Till det skulle vi rita en teckning. Jag skrev: "Min mamma är glad och påhittig". Det stämmer verkligen! Hon var faktiskt för det mesta glad och hon kom alltid på lösningar på saker och ting. Vi har haft otroligt mycket skoj, hon och jag!

Så kom lungcancern krypande, och tillslut galopperandes, för det gick fort. Alldeles på tok för fort. Den enda lilla mikroskopiska fördelen (om man nu kan säga så), med att förlora en nära efter en tids sjukdom gentemot att förlora någon hastigt i tex en olycka eller liknande, är att man får möjlighet att prata om saker som känns viktiga innan det är försent. Vi pratade mycket, jag och mamma på slutet, och det är en liten tröst. Det känns skönt nu, att hon fick veta hur mycket jag älskar henne och hur glad jag är att just hon blev min mamma.

Hon såg Vanessa i en dröm, berättade hon för mig, strax innan hon dog. Hon beskrev henne för mig, och det stämde verkligen! Tro det eller ej. Jag vet att mamma var lite orolig för hur jag skulle orka med alla barn. Hon hade nog velat vara här för att kunna hjälpa mig, och gudarna ska veta att det ofta kommer stunder, som jag skulle behövt henne hos mig. Ibland när jag är ensam, kan jag fråga henne högt, vart i helsike hon tog vägen? Jag kan nästan bli arg på henne för att hon inte finns hos mig. Låter säkert skumt, men sorgen och ilskan blandas med glädjen över alla fina minnen. Känslorna tumlar liksom runt ,och leker hela havet stormar med mig.

Hon är saknad av alla i familjen, men lilla lilla Alex, som är en liten grubblare tänker nog en hel del på henne. Härom dagen när vi klev ur bilen, säger han" Hur kom hon upp då?". "Äää..vaddå?" (visste ju inte alls vad han pratade om). "Hoppade hon, eller flög upp". Då kopplade jag och svarade: " Jag tror att mormor flög upp". "Eller vad tror du?". "Jo, hon flög så här". (Han visar demonstrativt med armarna, hur hon flög.

Puss på dig mamma, vart du än är!

Viva España!

Oj, oj..så har vi nu gått och bokat en resa för hela jätte familjen.

Isabel & Alex - Bulgarien 2006

Vill börja med att förklara att jag och Jimmy är väldigt lika varandra, när det gäller draget till utlandsresor. Medan andra kan lägga pengar på dyra viner, märkeskläder, BR leksaker, Scans och Felix produkter istället för Eldorado o.s.v, så lägger jag och Jimmy våra pengar på utlandssemestrar. Det är som ett gift. Ingen resa...uuuuh..deppsvacka!

Det gör inget om vi bara får äta pasta och pannkaka, ha samma jeans tills de blir söndertvättade och spricker i baken, eller måste klippa upp tandkrämstuben för att få ut det aldra sista dropparna med tandkräm, bara vi får resa minst en gång per år. Och med den här jätte familjen vi lyckats samla på oss, vill det till att sparas och snålas vill jag lova! (Usch, vilket i-landsproblem!! Precis som om det vore en sådan uppoffring..det är inte ett dugg synd om oss, vill verkligen poängtera det).

Hela släkten i Thailand 2007

Räknade lite fint ut att det blir vår 12:e resa, sedan jag och Jimmy blev tillsammans för snart 9 år sedan! Ja, då förstår nu hur pass viktigt det är för oss...

Först tittade vi på en tvåveckors i juli. Vi behöver minst en tvårumslägenhet för fyra personer. I en sådan, skulle Kevin, Isabel och Alex få ligga i bäddsoffor i allrummet, vilket innebär att den som går upp med barnen vid 7-snåret, får klättra över en sovandes tonåring. Inte lyckat för någon. Vi kommer att få psykbryt bara på det. Så...en trerummare skulle definitivt göra att det blir en bättre stämning.

Så efter att vi insett att sådana stora lägenheter, är väldigt få till antal mitt i sommaren och dessutom så dyra att man får svindel, har vi nu hittat en veckas resa till Lanzarote nu på våren!!

Jimmy med Alex & Isabel - Menorca 2007

Som en guldkant på det hela, följer ett annat par och deras lilla Hugo med oss! Det blir Bamseklubb för barnen, internetcafé för tonåring, poolbar för mammorna och vakta solsängar för papporna. He, he..får kanske bjuppa dom på på en kall San Miguel vid polkanten:-D .Nä, det ska verkligen bli jätte, jätte kul! Dessutom känner jag inte längre någon panik alls, att åka med små barn, eller att överleva flygresan. Se mina restips på ett tidigare inlägg (klicka här).
Så..nu blir det till att jaga på beach-kropp 2009 ytterligare!!

P.s Till er som känner mina barn..don´t tell. Väntar lite med att berätta, för att slippa onödigt tjat:-D

Bloggtorka

Ja, idag har jag faktiskt inte haft lust med direkt någonting. Är på lite halvdåligt humör och känner mig trött (fast jag somnade bort med Vanessa en stund). Det är i och för sig inte så jätte konstigt, det har varit mycket på sista tiden. Kom faktiskt på att vi inte lämnat bort barnen (Isabel och Alex), sedan i slutet på november, så nu har vi ringt farmor. Imorgon får de åka dit och busa lite, sova över och vi får äta en middag i lugn och ro och lite sovmorgon på lördag!!

Vad viktigt det är med lite avlastning ibland. Tänker på alla dom småbarnsföräldrar, som inte har någon att lämna barnen hos. Måste vara astufft. För det behövs så lite egentligen, lite lugn och ro, kanske ta ett bad, kolla in en gammal film, läsa DN utan avbrott till frukosten. Ååååh, vad sådant kan vara mysigt, när man inte blir bortskämd med det. En sådan liten, liten sak, som man ofta tar för given innan man får barn.

Tror faktiskt att det kan vara riktigt skönt även för barnen, att få komma bort till någon som har massor med energi, och bara skämmas bort en ett tag. Kanske äta våfflor, dricka Oboy och där alla får sova i den stora dubbelsängen. Slippa mammas och pappas tjat, suckande och fräsande. Och få längta lite...jag tror att både mammor, pappor och barn mår bra av att få längta lite efter varandra. Dessutom är det en bra övning att kunna sova borta. Att anpassa sig till andras rutiner, levnadsvanor och regler. Tur att vi har farmor!!

Vanessa har fått ett bad i alla fall! Det tyckte hon var skoj:-D (Klicka & kika)

Jag fixar käk idag, älskling! Så tvättar du bilen?

Ok, nu är jag ute på hal is. Alla tycker olika i frågan och innan ni börjar kasta tomater (eller omvända smileys genom cyberspace), så hoppas jag att ni bara klickar er vidare till någon annans blogg istället, och låter mig tycka som jag tycker.

Att det skall vara lika lön, samma möjlighet till högre befattning etc, ser jag som en självklarhet. Skulle vi tjejer, inte dra ned varandra så ofta, utan i stället uppmuntra varandra mer till framgång, så skulle vi se fler kvinnliga chefer, helt klart! Men nu var det inte riktigt det jag tänkte på.

Jag tänker på allt det här tjaffsandet gällande män som inte hjälper till hemma. Förhållanden som inte är 100% jämnställda, där man inte delar lika på allt och bara för att det är så, så ses kvinnan som ett offer. Vissa tjejer vill inte ha det 100% jämnställt. Jag är en sådan och jag ska berätta varför. Dessutom vill jag inte att kvinna/mans rollerna ska suddas ut för mycket. Vi måste värdesätta olikheterna mer och inte få ihop alla i samma jämnställda sörja av könslösa.

Men jag ska berätta varför jag inte vill dela lika rakt av. Det är inte många av mina tjejkompisar som studsar upp och ned av glädje, när det är dags att byta däck på bilen, oljepannan har gått sönder mitt i natten, det ska bäras astunga byråer när det är dags för en flytt osv, osv.. Då tycker dom att det är skönt med en pojkvän, sambo, make som tar tag i det. Eller när han går och ser efter vem det är som lirkar upp låset på ytterdörren mitt i natten. Eller går ut i snöstorm kl 05.00, och skottar trappen, så att man slipper plöja sig igenom snödrivorna det första man gör på morgonen.

Jag och min man har en sådan deal. Rätt eller fel, men det passar oss. Jag tar i större utsträckning hand om städning, matlagning och tvättning än vad han gör. Det betyder inte att han aldrig hjälper till, utan bara att jag gör det mer/oftare än han. Jag byter aldrig däck på bilen, fixar med värmepannor eller trasiga skorstenar. Visst händer det att jag besiktigar bilen, bär de tyngsta väskorna på Arlanda (nej förresten..), skottar snö eller klipper gräsmattan, men för det mesta är det Jimmy som gör det. Är det brist på jämnställdhet, förlegad uppdelning av sysslor eller är det kvinnoförnedrande? Gör jag inte detta för att jag inte kan, inte förstår, inte är stark nog? Skitsnack! Jag gör det för att jag inte vill, det vill han. Om han då gör lite mer av dessa saker...ja men, då kan väl jag ta hand om städning och tvättning lite oftare än vad han gör?

Det finns så klart förhållanden där man trivs med att båda gör precis lika mycket, av samma saker. Man delar på allt. Vissa trivs nog jätte bra med det och andra irriterar sig, den andra gör inte riktigt lika mycket. Ja, ja..bara man är överens och ingen behöver dra ett större lass..

Jag blir faktiskt ibland riktigt less på det här förbaskade jämnställdhetsnacket. Eller kommentarer från vissa kvinnor (när jag tex suckar och säger hur jag stressade till dagis för att jag varit och storhandlat innan); "Herre Gud, du får väl säga till Jimmy". Är det någonsin någon man som kläcker något liknande, när Jimmy står där ute i minusgrader och byter till vinterdäck på båda bilarna? Ska det vara 100 % jämnställdhet och 50/50 på allt, ja då får väl jag lov att bege mig ut där i snålblåsten, vare sig jag vill det, eller inte!

Ellies aerobicpremiär

I dag började mamma Ellie på mamma/barn aerobic. Det var premiär, och då menar jag inte efter graviditet, eller just gällande aerobic..jag menar premiär för all form av träning (ej promenad med barnvagn inräknat). Jag menar allvar.

1996 tränade jag på gym 5-6 gånger, sedan tröttnade jag. Det är 13 år sedan!!!!

Så jag kliver in där, full av förväntan. Vanessa sover i babyskyddet och jag är beredd på ett kortvarigt pass. Hon vaknar nog. Alla dom andra mammorna, lägger rutinerat sina bebisar på sina rosa filtar (det var bara tjejbebisar!!), fyllda med attiraljer som dom kan roa sig med.

Vi har nu ställt oss fint utplacerade i rummet och instruktören frågar om någon har vana från aerobic sedan tidigare? "Jaaaadåå.", det hade alla. Men de var ju läääänge sedan, de hade ju fött barn nu. Ellie mumlar lite där längst bak.

"Jaha, är det era första barn, eller har ni fler? " "Vi har tre stycken!!", ropar två mammor snabbt. "Ooojjdå", svara instruktören. Ellie mumlar inte ens.

Musiken pumpar, mammorna känner in tempot. "På ETT upp, på TVÅ ner. På ETT upp, på TVÅ ner". " En gång till!". Ellie saknar totalt både koordinationsförmåga, kondition, taktkänsla och simultanförmåga. Hör inte alls att hon säger ner på två, utan kör upp, och viseversa. Jag som älskar att dansa! Som tycker själv att jag lyckas ganska bra med det. Vad hände!!??

Blir svettigare och svettigare. Alla bebisar är nu vakna, utom Vanessa som sover sött. Kan inte ungen vakna, så man får ett litet smygbreake?? Nejdå..hon är den enda unge som sover sig igenom hela passet, medan dom andra vrålar, ammas, kånkas på o.s.v.

När jag börjar märka en liten tendens av irritation hos instruktören, känner jag att det är dags för försvar. " Jag har fått fyra barn..och aldrig tränat i hel mitt liv...", mumlar jag nu så pass högt att hon ska höra mig. "Jahaaa, då förstår jag!". Grrr..den tog.

Men skam den som ger sig! Jag tänker minsann inte ge upp. Dom ska nog få se! Och jag tröstar mig med att jag ändå ser ok ut för att aldrig ha tränat. Som en kille sa till mig för många år sedan :"Jag tycker du har snygg kropp Ellie, men den skulle vara ännu snyggare om du tränade.". Hm...

P.s Hade faktiskt planerat att ta ett kort på mig i tajta träningskläder, med tillhörande ridbyxlår, men det hade bara blivit för pinsamt att böra fotografera också.

Kram på er!

En fantastisk helg..men nu blir det time-out!

Så var helgen slut och det är åter måndag.

Den här helgen har varit bra så fullspäckad med aktiviteter, och fast att det har varit supermysigt och jätte trevligt, så ska nästa helg bli coooollungd. Bara mysa i soffan, titta på Let´s Dance och Körslaget för hela slanten!

På fredagkvällen hade vi ju Isabels bästis och bundispolare Minéa här. Alltid lika kul med tjejer i den där ålder. Dom kläcker så otroligt roliga, lite lillgamla, kommentarer om allt och ingenting. Vanligtvis brukar det ju vara ett konstant smågnabbande, men dom höll sig fantastiskt sams och lillebror fick till och med vara med på ett hörn.

Lördagmorgonen började med skönsång från Isabel, som är den morgonpigga i den här ligan, och förmodligen ville väcka dom andra två. Hon lyckades jaga upp Minéa, men Alex snarkade gott vidare. Vid lunch åkte Minéa hem, och vi packade in alla våra barn i bilen, för en tur till Ica Maxi. Hade nämligen fått tips på en god rätt innehållande fläskfilé, som jag planerade att bjuda på till kvällen.

Vid 17-tiden hade vi bjudit in två grannfamiljer på middag (ett av paren Eva och Hasse flyttar och det känns så himla sorgligt), så nu gällde det att jaga fläskfilé!! Supersvårt kan jag säga. Tydligen är det många som äter fläskfilé på nyår, så det är en bristvara i butikerna den här tiden på året. Jag hade dock ringt runt, och tillslut fått napp på Ica Maxi i Haninge.

Hem, städa upp lite, duscha barn och mig själv, börja med maten. Tiden rinner i väg fort när man har roligt, så jag blev lite nervös när jag inte hittade vitlöken. Jagar Jimmy, "Visst köpte vi vitlök sist?", "Vart är den?", "Lade du den i kylskåpet?", "Herre gud vart f-n är vitlöken!!!". Dags att hälla riset i det kokande vattnet. "Vart är riset?", "Det brukar ju alltid stå på den hyllan". Jagar Jimmy, "Visst köpte vi ris sist?", "Vart är den, herre gud vart f-n är riiiset!!!".

Vid det här laget var jag nästan gråtfärdig. Till saken hör nämligen, att jag även sabbade efterrätten som jag fick kasta. Det fick bli glass. Punkt. Men vad gör jag utan ris? Ellie stormar ut genom dörren, kör (inte direkt i 30..fy på mig), rusar in i affären, rycker åt mig vitlök och ris, tillbaka hem igen. I med det hela i kastrullerna. Pling plong...

Det blev trotts allt en mycket lyckad kväll!!

Tredje bjudningen på tre veckor (julafton, nyår och grannmiddag), och en Söndag med kalas hos Jimmys syster. Detta innebär en överenskommelse mellan mig och Jimmy. Nästa helg låser vi dörren...

Hade ju lovat att rapportera om min Beach 2009 strävan.

Idag väger jag 1kg mindre än vad jag gjorde förra måndagen!! Jippi, och jätte bra jobbat, tycker jag själv. Jag har promenerat i rask takt i minst 45min, alla dagar utom i lördags. Fläskfilén satte käppar i hjulet, den gången.

Jag har ätit havregrynsgröt till frukost, istället för 4st limpamackor, ätit min böngryta (se recept brevid), till lunch mån-fre, bara druckit mjölk i kaffet (gick inte att låta bli), och ätit smalmiddagar mån-fre. Lördag och söndag gick väl så där. "Råkade" stoppa i mig några ostbågar i lördags, åt indisk gryta i lördags och glasstårta hos Jeanette i söndags..men annars så!! :-D

Tonårsliv och småbarnstid

Kevin utanför entrén till Astrid Lindgrens värld

Det har inte alltid varit lätt att sammanföra tonårsliv med småbarnstid. Främst är det ju tiden, som aldrig räcker till. Att be en tonåring att vänta med att berätta, det han/hon nu vill berätta, för att det yngre syskonet skriker, man måste byta blöjor, pastan kokar över och barn nummer tre, som oftast kryper runt...sitter mistänkt tyst där borta...ja, det innebär faktiskt katastrof!

En tonåring, i alla fall i de yngre tonåren (13-14 år) accepterar inte att avisas, och säger du att du inte har tid, så får du inga fler chanser. Sen är försent. "Det var inget", får du då höra. En tonåring borde kunna vänta på sin tur, förstå och avläsa situationen, men icke. De har helt enkelt för stora egon för att förstå att hela världen inte cirkulerar kring dom. Det innebär tyvärr många svåra stunder. När de små barnen ofta tog mycket av min tid, kom nog ofta Kevin i kläm.

Andra tillfällen jag minns, är bla. hur jag fick lov att släpa med mig Isabel som bebis, till en iskall idrottshall. Detta för att se Kevin spela basketmatch och samtidigt som man ammade och bytte blöjor, så vrålade man: " Örbys killar, killar som vi gillar, örby, örby, örby!!! Det var farsorna...och så jag.

Eller när man skulle på föräldramöten, och fick dra upp vagnen för alla trappor. En högstadieskola är helt enkelt inte gjord för småbarnsföräldrar. Ramper existerar inte och det krävs en lärare med nyckel, för att åka hiss. Jag kom alltså in sist, med barnvagn, bebis och svettringar på blusen, till detta möte bestående av 58 stycken föräldrar i medel...ja lite äldre.. (jag var ju väldigt ung när Kevin föddes). Föräldrar som lämnat småbarnsliv bakom sig för många år sedan. Som åkte på weekendresor, alltid åt middag efter kl.19 och som hade hur mycket tid för sina tonåringar som helst. Inga problem att baka bullar till klasskassan, följa med på klassresor och nattvandra var och varannan helg. Jag gjorde så gott jag kunde, men en sak är klar..jag är överlycklig för att han nu går på gymnasiet.

Jag & Kevin på Old Mexico. High Chapparal

Helt plötsligt började man även kika på Bamseklubben-resor, hotell med barnpool och vilja ta en ny tur till Astrid Lindgrens värld. Hur kul är det här för en tonåring?

Jag & Kevin på Astrid Lindgren sommaren 1997.
Kevin har nog fått stå tillbaka en del, men samtidigt så tror jag att han tycker om att det är liv och rörelse hemma. Hans små syskon som avgudar honom, och ser upp till honom. Det är nog lite mysigt också :-D

Popularitet eller utanförskap?

En förälders värsta mardröm måste ju bla. vara när ens barn mår dåligt, blir mobbat eller inte fungerar socialt.

Hur ska man hantera en situation, där ens barn hamnat utanför eller kanske rentav är ett barn som är dum mot andra? För jag tror att det är oerhört viktigt att även syna sina egna sömmar. Mitt barn får inte vara med de andra barnen och leka. Beror det på att de andra barnen? Eller är det mitt barn, som på något sätt gör att de andra barnen inte vill ha henne/honom med i leken?

Många föräldrar ser inte sina egna barns fel och brister, vilket kan resultera i katastrof för det egna barnet. Man skyddar sitt barn till varje pris, men man löser inte själva kärnproblemet. Varför får inte mitt barn vara med och leka? Jaha, han brukar slå dom andra. Hm..ok. Varför slåss han?

Ibland är det dock så att ens barn faktiskt inte gjort något alls, för att förtjäna utanförskap eller andra elakheter. Barn kan vara elaka. De förstår oftast inte konsekvenserna. Här måste vuxna markera supertydligt vad som är rätt och fel. Hur man får bete sig, vad man får göra och vad som händer om man gör si eller så. Föräldrar (eller andra vuxna för den delen), som lite generat ler åt sitt barns uppförande och försöker sopa händelsen under mattan, ogillar jag skarpt.

Om den föräldern nu blir generad, för att barnet gjorde galet, är det inte ännu mer genant att inte agera?

Jag har själv barn som i perioder tillhört båda lägren. De har funnits social begåvning, svårigheter med konflikthantering, mobbning, popularitet, utanförskap och ledarskap. Att vara en förälder som agerar när mitt barn gör dumheter är superlätt för mig, men hur fasen agerar man när ens barn inte förtjänar situationen?

Det blev en jätte mysig fredagskväll, med mat, lek, bad och Let´s Dance!!

Graneländet har åkt ut

Ja nu är glada julen slut, slut, ...och graneländet har åkt ut, ut...

Lika mysigt som det är när man efter mycket letande, äntligen hittat sin fantastiska Disney-gran och klär den tillsammans med barnen dagarna innan jul, lika trött är man sedan på att ha ett stort och torrt träd i sitt vardagsrum.

Stackars gran. Tänker på den där sagan, om den lilla granen. Ni vet, den som så gärna ville bli hämtad och placerad i någons hem, fast kompisfåglarna, försöker varna den. En dag blir den hämtad, placerad i ett hus och kläs så med all världens vackra ting, allt medan barnen dansar runt den och alla säger hur vacker den lilla granen är. Tyvärr är lyckan kortvarig, barnen glömmer granen, den torkar och är inte lika fin längre och tillslut kastas den upp på vinden (hm..vinden?), bland råttorna. Ja..hur som helst är det en sorglig historia och därför kan jag tycka lite synd om våra stackars granar, så här dagarna efter...

Lilla Alexander blev förtvivlad, när pappa Jimmy lyfte upp eländet och skulle kasta ut den på tomten. "Neeej", tjöt han förtvivlat. Försökte naturligtvis lugna honom och förklara att julen kommer tillbaka nästa år igen, och då kommer pappa att köpa en ny gran. "Neeeej, vill inte".

Åh, han påminner så mycket om mig, när jag var liten! Jag kunde tjuta förtvivlat, när sista avsnittet för säsongen av Lilla huset på prärien gick. (Jag skojar inte nu:-)"Är det slut nu, mamma?", "Ja". "Kommer det aaaaaldrig mer igen?". "Nä". "Buuääää!!!". Det gällde inte bara när Lilla huset på prärien tog slut. När allt tog slut, vid alla typer av avsked. Bara lilla flickan hoppade på tåget och åkte iväg till ....sin mormor så... "Buuuääää!!!".

Så är det äntligen fredag och huset är fullt av barn. Förutom mina egna fyra, har tydligen Kevin en killkompis nere i sitt rum. Har inte sett vem, utan bara att det stod ett par 45:or innan för dörren, som inte tillhör någon i den här familjen. Hade det varit en tjej, så hade det istället stått ett par ballerinaskor (ja, tonårstjejer verkar ha sådana året om, oavsett väderlek) i storlek 37 på mattan.

Även Isabel har sin bästa kompis Minéa här, som ska sova över! Det kommer alltså bli livat värre, skulle jag tro. Det är så roligt med små tjejer, dom ska hela tiden vara så snusförnuftiga. "Vet du...min mamma säger..". "Vet du...visst får man inte hoppa i sängen?". Just nu leker dom tydligen pappa, storasyster och bebis (Alex är pappa, Minéa storasyster och Isabel är bebisen, krypandes på golvet med napp i munnen). Dom har tydligen ingen mamma, för hon är död och är i himmelen. Ok, vad ska man svara på den?

Kära Rutiner

Rutiner - hur tråkigt låter inte det ordet? Instängt, inrutat, som i en liten ask.

Hade någon sagt till mig för några år sedan, att rutiner är vardagens nav, nyckeln till lugn och harmoni, livets viktigaste stöttepelare...ja listan kan göras oändlig, då hade jag antagligen skrattat hjärtlöst, eller tackat för kaffet. Helt enkelt dragit mig tillbaka, och ursäktande vänt ryggen till och sprungit fort. Riktigt fort!

Jag har alltid tyckt att man måste vara lite spontan. Allt behöver väl inte planeras, vara så beräknande? Under åren som ensamstånde mamma, tog jag dagen och livet lite för vad det var. Kanske spanjorskan i mig, var mer tydlig då? Jag var yngre, det var skönt att tänka mañana mañana. Allt löööser sig, var mitt motto.

Sedan träffade jag Jimmy. Jo, han är nog mycket mer planerande än vad jag är, även om han verkligen kan få spontanryck ibland (då slår de mina utfall med hästlängder:-).

Efter det kom ett gäng ungar, och för varje barn, inser jag mer och mer vikten av RUTINER. Hur mycket enklare allt blir. Vad glada och goa barn man får. Vissa brukar säga att jag och Jimmy, har tur som har så lugna och snälla barn. Hm..ingenting handlar om tur här i livet. Det ligger vansinnigt hårt arbete bakom vill jag lova!!

(En parantes i sammanhanget, är just det där..att vi föräldrar ofta får skit om vi har stökiga och ouppfostrade barn, vi har inte gjort vårt jobb som vi ska, men om de är lugna och skötsamma - då har vi tur??!!)

Detta hårda arbete, har resulterat i att jag och Jimmy nu sitter och gör det vi vill på kvällarna, medans våra barn sover sött. Alla tre små i alla fall. Den stora, är på fritidsgården och har fått börja ansvara för sina egna rutiner, eller vad man nu ska kalla det för. Är man uppe för länge..så blir man för trött..så försover man sig...så får man kassa betyg..enkelt.

För när det gäller barn och läggning, så visar sig vikten av rutiner, mer än någonsin annars. Men hur kommer man dit då? Till att barnen somnar, utan grin och gråt, utan spring och bråk? Alla har säkert sitt eget favoritsätt att gå tillväga på, men vi har faktiskt kört Anna Wahlgren metoden, när det gäller läggning på kvällen. Visst var det kämpigt ett par nätter i början. Men vad är väl 3-4 nätter med vansinnigt vrålande (kalla det ångest om du vill), spring fram och tillbaka och en beslutsamhet som du måste plocka fram från ditt innersta inre?? Om barnet sedan sover tryckt i sin säng, i sitt rum, med lampan släckt? Är inte det fantastiskt att kunna ge sitt barn den tryggheten? En trygghet, barnet förmodligen tar med sig resten av livet?. Jag resonerar så i alla fall. Och Jimmy. Där är vi enade, tack och lov :-D.

Så..nu kan vi ta våra barn, borsta tänder, sätta på pyjamas och säga god natt. Sedan börjar vår tid, vår vuxentid. Halleluja!

(Säkert muttrar nog någon irriterat, att ja..ja..vi har försökt med allt, men mitt barn köper inte det där. Jag svarar: jodå, trägen vinner! Det gäller att vara den som är mest envis, I promise:-D)

Smalburgare

Vill börja med en rapport från gårdagens smal-middag. Det serverades kokoscouscous med fettsnål falukorv, sallad och ajvar. Hade för säkerhetsskull lagat vanlig fet falukorv till barnen. Ahhh..men ingenting blev riktigt som jag hade tänkt mig...

Jimmy, som efter 24-timmars svält var hungrigare än den värsta varg, stoppade hela munnen full av kokoscouscous. Den som ätit couscous, vet vad munnen full av dessa små torra gryn smakar. Kevin var öppet irriterad, vägrade att beblanda sig med tallbarren, som han beskrev dem, och tänkte så fort han bara fick gå från bordet, ta sig till Donken för en äkta stor fet BigMac..

Isabel, äter ju aldrig någonting, så hon petade runt maten som vanligt, medan vår gourmet Alex smakade snällt, och sedan lika snällt sa att han inte tyckte så mycket om den där pokusen!!

Så...har nu letat febrilt efter ett fettsnålt men familjelyckat middagsmål. Hittade ett smal-recept på hamburgare, så middagen föll alla i smaken idag. Dessutom är jag riktigt nöjd med mig själv, när det gäller motionen. Jag och Anna promenerade, trotts bitande kinder och stela tår, fram och tillbaka till Högdalen. Dessutom har jag dragit Isabel och Alex på pulkan samtidigt som jag haft vagnen, ner till Gröna Villan och tillbaka. Skulle vi ta den turen 5 gånger i veckan, skulle definitivt celluliter bli ett minne blott.

Bantarstart

Så var vi igång! Har dessvärre inte fått någon fason på Viktväktarskivan, men vi kör ändå. Har alltså vägt och mätt mig och storhandlat kassvis med nyttiga och svindyra ingredienser till min nya bantardiet.

För tyvärr är det så, att ju nyttigare desto dyrare. Det är dyrare att köpa frukt, grönsaker, bönor och fullkorn än snabbmakaroner, falukorvar och Skogaholms limpor. Kommer alltså att bli ruinerad men helt klart skitläcker, när jag är klar med det här. Beach 2009, kommer alltså inte att vara en vit het strand på Maldiverna, utan det blir till att cykla ned till bassängerna vid Älvsjöbadet!! Ja, ja...

Idag har jag så startat morgonen med en tallrik havregrynsgröt, och njutit till en vegetarisk böngryta till lunch. Avstått från svärmors hembakta kanelbullar, och hoppat mjölken i kaffet (blä, vilken andedräkt man får utan mjölk i kaffet!!). Så nu blir det en smal korvmiddag och möjligen lite mer svart kaffe på det. Känner mig mycket nöjd, trotts att den enda promenaden jag fick, var runt hyllorna på Willy´s,. Lovar vara ärlig med siffrorna nedan. Ingen längd anges dock, så ni får gissa er fram till ett BMI.

Målvikt: 66 kg Nuvarande vikt: 79 kg

Jag kaffekoookar!!

Nu ska det sågas! Ja oj, oj, oj, vad det ska sågas!!!

Några veckor innan jul, gick vår kära kaffebryggare sönder. Ve och fasa! Utan kaffe försmäktar jag på denna ö. Så vi fick helt enkelt lov att bege oss ut på jakt.

Efter mycket om och men, gick vi således på försäljarens aldra vassaste argument. "Köp en MoccaMaster!". Kaffebryggarnas Rolls Royce, eller åtminstonde en Audi Q7:a, eller nåt. Sagt och gjort, vi tog hem eländet, med en feel good känsla, eftersom vår nya MoccaMaster, hade termoskanna. Typ det enda krav jag hade...trodde jag..tills jag insåg att en kaffebryggare måste uppfylla många fler önskemål än så, för att ens få kalla sig kaffebryggare. Så vår bryggare hade alltså en termoskanna, vad hade den inte???

Hm..ingen automatisk avstängning, vilket gör att det börjar lukta bränt i hela köket efter ett tag. Inget droppskydd, vilket innebär att köksbänken har en stor kaffepöl ganska snabbt. Ingen pip i kannan, vilket gör det assvårt att hälla, utan att spilla överallt. Locket på termosen, måste tas bort när du brygger, vilket dels innebär att du måste hålla reda på lockeländet och dels blir kaffet fort kallt, om du inte vaktar bryggandet och snabbt sätter dit locket så fort kaffet är klart. Vem i hela väääärlden, har tid att stå och vakta en kaffebryggare?

Det är en massa lösa delar, som ska lyftas, sättas dit, plockas på, plockas av och diskas, så det blir en hel vetenskap att koka kaffe. Kan lika bra gå upp en kvart tidigare på morgonen, och lägga ett 1000 bitars pussel :-/ Fixa det den som är morgontrött, och aldrig har mer än ca. 45 sekunder på sig att brygga kaffe på morgonen!!

Så idag, har vi lämnat tillbaka den lilla stackaren (känner mig lite elak, som hackar så brutalt), och väntar nu feberivrigt på vår nya, internetbeställda kaffebryggare. Den anar inte hur välkommen den blir, och hur varsamt jag skall avkalka den (vilket jag aldrig någonsin gjort med någon tidigare kaffebryggare), om den ser till att göra kaffebryggandet enkelt för mig. Vad det smakar...? >Äsch, det är väl inte så noga.

P.s har inte hunnit väga och mäta mig ännu. Dessutom gick inte viktväktarskivan att installera, så I´ll be back. Ja, ja..ni tror att det är lathet och bortförklaringar, men icke:-D