Äntligen kan jag fånga ögonblicket!

Nu så, har jag äntligen köpt en ny kamera. Är så lycklig! Jag vet, det låter superlöjligt. En kamera? Kan det skapa så mycket glädje? Oooooja...älskar att fotografera och sedan kunna gå tillbaka, och kika hur vi såg ut, vad vi gjorde och helt enkelt nästan återuppleva ögonblicket:-D

Har därför sprungit runt med kameran i högsta hugg, och testat olika funktioner och försökt lära mig den lilla manicken. Har lyckats fånga alla utom tonåringen. Han är hopplös när det kommer till fotografering. Försöker smyga mig på killen, fast han är snabb som en vessla, och idag lyckades jag inte. Fast nu har jag ju asschyst (kan aldrig bestämma mig hur jag vill stava schyst, shyst, sjyst, juste...) optisk zoom, så i morgon ska jag leka paparazzi, och helt enkelt smyga mig på killen. Om jag inte gör det, kommer han förmodligen skälla på mig en vacker dag och tycka att jag varit en urusel mor, som inte tagit EN ENDA bild på killen under HELA HANS TONÅRSPERIOD.

Lika hal som han är när det gäller att undvika kameran, är han när det gäller att göra sina sysslor hemma. Han har ett schema med uppgifter som ligger på hans ansvar att uträtta under en veckoperiod. Det fuskas mycket, det skall tjatas och gnällas. Han är len som en turkisk yoghurt i rösten, när det gäller att få förskott på studiebidraget, och sur som en spinkig rabarberstjälk, när han inte lyckas...

Tänk när jag har tre tonåringar samtidigt i huset??!! Nä...det gäller helt enkelt att sätta grunden stenhårt, så att man kanske, möjligen, om man har tur, får en lugnare tillvaro i framtiden.

Kram på er!

Obs! Tyvärr försvann din ena kommentar Madelen! Jätte tråkigt, och jag har ingen aning om hur jag lyckades trolla bort det. Sedan vill jag gärna be er andra (för att jag vet att ni finns hi, hi:-), att gärna lämna en kommentar då och då. Känns så himla ensamt annars ;-D