Sex månader har nu gått...

(Vill börja med att korrigera ett litet räknefel, från gårdagen. Jag har varit gravid i 2,5 år sammantaget under de senaste sex åren. Ränknade från Isabels födelse, vilket blev galet!)

Idag har jag träffat en mäklare, som nu ska hjälpa mig att sälja mammas lägenhet. Den har renoverats och är verkligen superfin!! På ett sätt känns det naturligtvis skönt att få den såld, och gå vidare. Fast det känns också sorgligt att släppa taget. För varje sak som försvinner, så inser jag att hon inte kommer tillbaka. Aldrig mer.

Trodde inte att jag längre skulle känna hennes närhet på samma sätt, nu efter att den förvandlats så...fast det gjorde jag...buäää..önskar jag kunde spola tillbaka tiden, kräva att hon skulle söka efter en second opinion för smärtan i höften (det var metastaser som gnagde i sig skelett och höftkula., och inte någon förbaskad inflammation som husläkare sa under flera års tid!!!).
Mammas utsikt under många, många år. Här såg hon rådjuren beta nedanför, och hörde fåglarna kvittra i träden. På sommaren är det så lummigt utanför, att hon brukade säga att skogen bodde hos henne:-D
Så jag har både kännt lättnad, och oerhörd sorg idag och jag tackar gudarna för min omtänksamme make, som spolade upp ett bad, tände lite ljus, satte på Marie Fredriksson och tog hand om barnen, medan jag fick ta ett fantastiskt avkopplande bad. Oj...anade inte att jag spänt mig så....

Kram på er!