Så slog sorgebomben åter ned.

Gick i morse och funderade på att den lilla farbror som jag nu mött och hälsat på i över tre år på väg till och från dagis, helt plötsligt blivit så skröpplig.

Han bor i ett av husen precis vid den förskola där mina barn går, och nästan varje morgon, har jag träffat honom. Han brukar alltid ta sig en morgonpromenad, och för 3,5 års sedan, när Isabel började på dagis, brukade han gå förbi vårt hus. Ibland har vi bara sagt Hej, eller God morgon. Ibland har vi gjort sällskap och pratat lite om ditten och datten. Nu går han inte så långt längre. Han verkar ha ont när han går, och måste ha en rullator till hjälp.

Går därför där och tänker på hur åldern i sig inte skrämmer mig, utan just det att man helt plötsligt får en massa krämpor. Har ont hela tiden, inte orkar någonting längre. Hur tänker han, när han ser alla stressade småbarnsföräldrar som rusar förbi honom där han sakta, sakta hasar sig framåt? Vill man åter vara ung och allert, och sörjer att tiden börjar att ta slut? Eller, är man nöjd och belåten och känner att det ska bli ganska skönt att slippa leva i rulljangsen?

Så..går jag och funderar klockan 09.05, en vanlig måndagsmorgon...och så hugger det till i hjärtat och jag tänker på mamma. Hade hon levt i två dagar till, så hade hon hunnit fylla 69 år. Vad är det för ålder???!!! Minst 10 år till, skulle hon ha fått. Skit också, blir så himla arg, ledsen, frustrerad när jag tänker på att mamma inte längre finns hos mig. Fan, vad jag saknar henne.

Jimmy med sin svärmor. Båda lika musikaliska och förbaskat duktiga på att plocka ut låtar helt på egen hand. De tyckte mycket om varandra och skojade, skrattade och hade ibland heta diskussioner...

Ni som följt min blogg, har säkert sett hur dessa förbaskat jobbiga dagar, ibland kommer över mig. Det går aldrig att förutse när dom ska komma, och jag antar att det är en naturlig del av sorgen efter att ha förlorat någon som stod en nära. Jag vet att det kommer att ta tid att förlika sig med tanken, att hon faktiskt aldrig mer kommer tillbaka. Det kommer förmodligen alltid att komma sådana här dagar, inte lika tätt kanske, men dom kommer. Funderar på att skaffa hjälm och visir...det gör så förbaskat ont, när sorgen slår till.