Mama is home...

Har nu funderat, funderat och åter funderat...har egentligen något som tynger mig, som jag vill få ut, kunna lösa och sedan sätta punkt för...fast jag känner att mitt Vardagsrum kanske inte är rätta platsen. Jag säger bara: "Jag är ingen hemmafru och definitivt ingen desperat sådan".

Jag är för tillfället mammaledig för att ta hand om min och Jimmys underbara minsting. En tid så kort, så kort...och jag försöker njuuuta av den här bebistiden, som sedan aldrig mer kommer tillbaka.

Det är ett fantastiskt privilegium, att ha fått fyra underbara och otroliga barn. Jag har snart varit mamma i 17 år och jag vet nu, hur förbaskat fort tiden går. Den korta, korta tid..när man kan snosa sitt lilla pyre i nacken, pussa små runda fötter eller när en liten två-åring lägger armarna runt ens hals och säger " Jag ässar dig osså mamma".

De underbara ögonblicken när ens lilla gosunge, helt plöstligt kan ta sitt första stapplande steg, lyckan när första mjölktanden äntligen lossnar eller när han eller hon, hinner med att läsa texten på TV:n! En liten hand, som letar sig in i sin egen eller en kommentar från den lilla, en gråblaskig februarimorgon: "Vad fin du är mamma!".

Snart kommer min äldsta son att flytta hemifrån, skaffa sig ett eget liv. Han kommer att ha fullt upp med sitt, inte riktigt ha tid med sin mamma. Hans stol kommer att stå tom vid middagen (om han inte kommer över för världens bästa pannkakor:-). Han kommer inte komma och peta in en öronsnäcka i mitt öra, i tid och otid, så att jag kan höra senaste låten av Timbuktu, Takida eller vilka som står på tapeten för tillfället. Jag kommer att sakna honom oerhört den dagen, men jag kommer också att vara fantastiskt stolt över den starka, godhjärtade, självständiga och ödmjuka kille som han har vuxit upp och blivit!!

Så...jag tänker inte skämmas för att jag valt att få många barn, för att jag är den som är hemma med barnen eller för att min tid för tillfället mestadels går till barnen. Om jag varit man, så hade jag varit fantastisk! Jag hade fått en fyrasidor lång artikel skriven om mig i någon föräldratidning. Är man kvinna, får man istället ofta en attityd som om det vore synd om mig. Tycker jag inte att det är tråkigt att gå hemma och dra? Kan inte min man dela på föräldraledigheten med mig?

Andra verkar tro att man föddes till mamma, inte haft ett liv utanför mammarollen, förmodligen saknar utbildning och kompetens. Förmodligen är lite...ointelligent?

Kanske skulle jag inte möta den typ av fördom, om jag inte fött flera barn på raken. Nu minns ingen mig i någon annan roll. Till och med min släkt, tycker att jag blivit alldeles för mager, när jag mellan barnafödande gått ned till min ursprungliga vikt. De är ju så vana vid att se mig med ca 25 kilos påslag under mina graviditeter. Ja, jag har ju varit gravid i nästan 30 månader (ca. 2,5 år) av de senaste 5. Vem sjutton minns hur Ellie, såg ut, hur hon var, vad hon har gjort förut och vad hon kan..förutom att bara vara mamma?