Ett haltande råddjur, kan säga mer än man tror.

Så har nu ett år gått sedan mamma somnade in, och blev en stjärna på himlen. Har faktiskt svårt att förstå att det gått ett helt år. Ett helt år...

Hon lämnade verkligen ett tomrum efter sig, och saknaden kan komma över mig som en tornado. Vissa dagar kan jag komma på mig själv med att nästan få panik. Har jag tänkt på henne idag??!! Om jag inte har det, får jag oerhört dåligt samvete...fast det är tydligen helt normalt. Har pratat med flera som förlorat en nära anhörig, som beskriver precis samma sak. Tokigt, men så blir det.

Det som känns skönt, är att jag och Jimmy, valde att tillbringa lördag och söndag på landet. Utan barn, utan krav, utan tider att passa, utan måsten, utan att någon avbröt våra samtal. Det behövdes, och med en dag ute i skogen plockandes kantareller, och en dag ute på havet pimplandes strömming, så kändes mamma väldigt nära hela tiden. Hon tyckte ju så otroligt mycket om att just plocka svamp och få upp ett gäng strömmingar, som hon gärna åt panerade med hemlagat potatismos och skirat smör.

När det så var dags att åka hem, så var vi lite sena. Barnen skulle hämtas hos farmor, men innan vill jag hinna till Minneslunden med en liten blomma, och tända ett ljus.

När vi kommer är det så himla fint, massor med blommor och ljus, och lunden ligger lite uppe på en höjd med utsikt över kyrkogården och en stor äng. Solen håller sakta på att gå ned.

Jag ställde ned blomman, tände ljuset och satte mig bredvid Jimmy. Tårarna rann, men efter bara någon minut, känner jag en oerhörd stark känsla av att vilja gå därifrån. Jimmy blir lite förvånad, men vi börjar att gå. Jag tittar ned i backen, och ser bara i ögonvrån att någon kommer emot mig på gången. Tittar inte upp, tårarna rinner och jag vill bara därifrån.

Personen stannar plötsligt precis bredvid mig, vilket gör, att jag naturligtvis tittar upp. Där står en kvinna, som jag känner ganska väl. Hon förlorade en av sina tvillingar i magen, och hon tittar förtvivlat med röda ögon på mig. Vi kramas, säger några ord, och jag går vidare. Det finns dom som har det värre, tänker jag. Tänk att förlora ett barn...kan inte ens föreställa mig tanken.

När vi kommer fram till bilen, säger Jimmy:" Titta Ellie, ett råddjur där nere vid gravstenarna". Jag tittar dit. Hon haltar....

Vissa tycker att sådant här är trams, vilda fantasier och bara egna önskedrömmar. Jag är övertygad...det var mamma, med sitt onda ben. Hon hade skickat denna kvinna, som kom precis när jag var där. Jag ville snabbt därifrån, därför att det hade varit väldigt jobbigt om jag setat kvar med min sorg, när hon kom med sin.

Hon hade ett budskap, ett mycket tydligt budskap:

"Sluta att gråt nu Ellie. Jag har det bra och du klarar dig nu...det finns dom som har det värre".