Ni som följt min blogg ett tag, kanske minns mina hysteriska mornar, min frustration över att aldrig lyckas ta mig ut genom ytterdörren i tid. Mitt stora mål i livet, om jag inte minns fel, var t.o.m att ta mig och barnen till dagis innan frukost som serveras där klockan 9:o!!
Ja, som ni märker, fungerar allt mycket bättre nu. Vi får alltså t.o.m tid över till att mysa i soffan och glo på barnprogram en stund. Halv 9 måste vi gå ut genom dörren, och det är ju lååångt kvar dit.
Det är ju verkligen så att man växer med sin uppgift. När man får sitt första barn, ställs allt på ända, och man undrar hur man någonsin ska hinna med någonting vettigt i över huvud taget. Från att bara haft sig själv att ta hand om, till att helt plötsligt ha en bebis i huset, som tar all tid.
Sedan får man barn nummer två, och undrar hur i hela världen man kunde klaga över att ett barn var så tidskrävande! De går konstant om lott med varandra, och när den ena sover är den andra vaken. Man ska hjälpa två stycken, som självklart inte har tålamod att vänta på sin tur. Det är dubbelt av allt. Dubbelt med tvätt, dubbelt med mat som ska skäras, dubbelt med vantar som ska träs på små händer och dubbelt med tårar som ska torkas.
Så får man ett tredje barn!! Det blir ungefär som att jonglera med en boll för mycket. Du har ju bara två händer. En boll ramlar, och för att hålla de andra två i luften, kan du ju inte ta upp den eller hur? Det är ett pusslande och trixande, speciellt när alla barnen är små. Ju äldre de blir, ju lättare har de ju att vänta på sin tur, ju större förståelse har de för att mamma eller pappa, helt enkelt måste hjälpa den minsta först...
Fast visst klarar man det, man har helt enkelt inget annat val!
Jag brukar tänka: "Det skulle ju kunna vara värre..det skulle ju kunna vara fyra..." :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar