Sluta knuffas!

Blir alltid lika överrumplad, när sorgen griper tag i hjärtat och strupen på mig. Den kan komma helt plötsligt, utan minsta förvarning och det är ungefär, som när någon knuffar till en hårt i axeln. Man vinglar till, och undrar vad fasen man har gjort? Det är så svårt att förklara, och jag antar att man själv måste ha förlorat en person som stod en mycket nära, för att förstå vad jag menar.

Idag satt jag på golvet med mina barn, medans de lekte runt mig. Helt plötsligt uppfattar jag att Isabel och Alex leker, att en av dem är mormor, och har ont i benet. Isabel som är mormor, skjutsas därför runt i Vanessas lära-gå vagn, och måste köras till sjukhuset. Barnen försvinner runt hörnet, in i köket, och bara Alex kommer tillbaka. Isabel (mormor) har nu blivit en stjärna på himlen. Efter en stund, kommer hon dock tillbaka med ett litet leende, och säger att hon inte är en stjärna längre. Hon är frisk nu.

Tårarna steg i mina ögon, men jag ville inte gråta. Inte då. Jag grät ju inte för att de lekte den där leken, och de kanske skulle tro det, om de fått se mina tårar. Jag tycker tvärtom, att det är jätte bra. De bearbetar fortfarande det som hände mormor, både när hon var sjuk och bodde hemma hos oss, och hennes död.

Åtta månader har gått, och de minns hur ont hon hade i benet, och hur hon tillslut drog sig fram med hjälp av en rullator. Senare på sjukhuset, fick vi köra henne i rullstol. Då kunde hon inte längre gå. De minns hur ambulansen kom och hämtade henne vid ett tillfälle, och att hon bodde i Kevins rum. De minns också hur de lärde dem att sjunga Broder Jakob på engelska, och hur hon brukade "kläcka ägg" på huvudet så att man rös i hela kroppen. Än så länge har de många minnen, och det känns så skönt.

Allt gick så fort, jag hann inte med. Från att vi fick veta att hon hade lungcancer i mars, hon åkte in akut i maj och fick flytta hem till oss iförd nackkrage. I juli tog vi med henne till landet, och det var strålande väder. Vi bullade upp med kuddar i skottkärran och körde henne ned till bryggan vid vattnet. Där njöt hon, av att kika på båtarna, måsarna, barnbarnen som badade och en massa frisk havsluft. I augusti fick hon lunginflammation, de opererade in ett rör som skulle hålla ihop hennes höft och i september somnade hon in, med sin lilla lilla hand i min.

Jag och mamma på semester i Spanien.

Det är inte ett dugg jävla rättvist, och när det regnar säger Alex att mormor kastar ner vatten på oss. Ja, han har nog alldeles väldigt rätt den killen. Hon busar med oss som vanligt, för grät gjorde hon bara åt andras olycka. Aldrig över sin egen.