Har lovat att skriva detta inlägg...

Hm...ja, det är väl bara till att ställa sig på galgbacken, låta svetten lacka i pannan och hänga ut en av alla sina dåliga sidor! Har nämligen lovat min man detta. "Det här tycker jag att du ska skriva i din blogg!!", var hans muttrande kommentar. Så nu gör jag det :-/

Har en förmåga att tappa bort allt, eller rättare sagt aldrig veta vart jag gör av saker och ting. Oftast kommer sakerna till rätta, men innan de gör det, har jag vänt huset upp och ned, fräst åt mina barn, skällt ut min man och sett till att min tonåring hjälper mig att hitta det försvunna...han brukar nämligen lyckas.

Idag, när vi kommer tillbaka hem efter ett besök hos farmor, behöver jag min mobil. Börjar naturligtvis med att titta efter där jag vanligtvis brukar lägga den. Eftersom jag aldrig har några fickor, där en mobiltelefon får plats, kan det vara lite varstans. På hallbordet, i hallådan, i köket, på sängbordet, i soffan, på toaletten eller i tvättstugan. Hittar den inte.

Samtidigt lagar jag mat, och jag vill verkligen hitta min mobil! Nu!! Ber Alex gå upp i sovrummet, och titta om den ligger under mitt täcke (man vet aldrig!), och när han kommer ned utan att ha hittat den, blir jag irriterad och väser: " Ja ja, jag går väl själv upp och tittar. Kan ge mig i backen på att den ligger där någonstans!" Hittar den inte.

Isabel hade den på förmiddagen, då hon ringde sin bästa vän, för att gratulera på födelsedagen. Hon måste ju veta. Stackarn har ingen aning, och jag muttrar något om att jag inte borde låta ungarna ringa från min mobil. Nu börjar jag få panik! Tänk om jag inte hittar den? Jag kanske ändå hade med den ut, och har tappat den någonstans?? Hur ska jag klara mig utan telefon, vi som ska ut och resa och allt och då kommer jag ju inte ha ett enda telefonnummer!!!???

Självklart har jag redan försökt att ringa på den, med hjälp utav hemtelefonen. Inte ett ljud hörs, fast att jag springer mellan våningsplanen helt hysteriskt. Samtidigt håller jag på att bränna pannbiffarna på spisen :(

Jimmy erbjuder sig att gå ut i bilen och titta, medans jag försöker att ringa på den igen. När någon svarar "Ja?", så tar jag naturligtvis förgivet att det är min hjälpsamme make, och frågar: "Hittade du den?". "Vad då?" svarar rösten och jag börjar bli ännu mer irriterad. Typiskt Jimmy. Typiskt hans typ av humor! "SLUTA. LÅG DEN I BILEN???", nästan gapar jag tillbaka, med ett "Vad då?", återigen som svar i örat. F-n, där gick han för långt. Jag lägger på luren.

När så Jimmy kommer in och jag fräser efter min telefon, så skakar han bara på huvudet. Nä, den hade inte funnits i bilen. "Meeeen du svaaarade ju!!". Han bara skakar på huvudet. Vad då, han hade inte svarat. Vad då, hade någon svarat när jag ringt på min mobil?, undrar han. Jag har alltså lyckats slå fel nummer till på köpet, och fräst åt någon annan stackare.

Nu kliver min kära, tålmodiga tonåring in genom dörren. Jag berättar att jag vänt upp och ned på huset, efter telefonen. Han tar hemtelefonen, går upp på övervåningen, och efter ca 30 sekunder kommer han ned igen. Med min telefon i handen. " Vart hittade du den?", frågar jag. "I fickan på din morgonrock", suckar Kevin.

Nu häver Jimmy ur sig hela historien, inklusive mitt hysteriska uppträdande, för sonen och de skakar båda på huvudet. Jag är hopplös, får be om ursäkt och tvingas bikta mig på bloggen.

Så...nu är det gjort.