Lite mer att berätta idag..

Ok, hade en trotts-situation, som heter duga! Hämtar barnen på dagis och börjar med att be Alex att kliva upp på trottoaren. "Man ska inte gå på gatan, det kan komma bilar, och dom är faliga". Han fortsätter att gå på gatan. Ber honom 3-4 gånger, samtidigt som jag har en tjurig Isabel efter mig (hon har fått låna Carolines sockor i gummistövlarna, och hade velat lämna tillbaka dom innan vi gick, vilket vi inte gjorde) samt en egocentrisk labrador, som drar och drar och drar...åt alla håll, utom dit jag vill.

Går så vidare, och Alex springer i förväg. Han springer lite för snabbt ned för backen och jag blir rädd att han inte ska kunna stanna, och springa rakt ut bland bilarna. Säger därför betsämt till honom, att så får han inte göra. Han måste stanna längre upp i backen och inte så nära gatan. "Dom som kör bilarna blir jätte rädda och ..." Hinner inte längre..katastrofen är ett faktum! Alex börjar grina, och nu kan inget lirkande i världen få honom att bli glad och tillmötesgående igen. Jag känner ju till situationen från ett par tusen tidigare fall, och försöker få honom att tänka på annat, lirka och greja tre gånger, sedan ger jag upp. Nu travar jag bestämt hemmåt. Han gallskriker, så att hela gatan hör!! Jäklans unge, om inte det här humöret upphör snart...kaaa...vad frustrerande detta är!!

Hur som helst får han gå upp på sitt rum när vi kommer hem. Han går själv in där och kängar igen dörren så att fönstrena skallrar (hm...mycket spanskt temperament i den lilla killen). Isabel frågar om hon får ta en sådan där liten yoghurt till mellanmål, vilket hon får. Efter ca 30 minuter kommer den hetlevrade grabben ned, ber sin mamma om förlåtelse, och visar upp ett ishockeyspel, han hittat i en tidning. Snabba kast, tur att det inte är jag som är den långsinte i den här familjen :-D! Så får han syn på yoghurten och frågar vem som ätit den. Isabel är snabb med att svara, att det är hon och om han vill så får han ta en. Försöker förklara att det är jag som bestämmer om han får ta en yoghurt, eller inte. speciellt med tanke på hur han betett sig. "Fast det är mina, och han får ta en". Kaaa (igen!!)...

Dessutom matar hon Vanessa med yoghurt, och jag säger att hon aldrig, aldrig får ge henne något, utan att fråga mig först. Så säger hon bara: " Fast hon tyckte ju om det". Blir galen på den där tjejen. Det är jag som bestämmer. Det är jag som är mamma. Punkt!

Så, från att bara ha ätit bröstmjölk och ersättning i hela sitt snart femmånaders liv, har Vanessa nu fått smaka potatismos och yoghurt!! Suck!

P.S Nu läser ju inte min man min blogg (jädrans svikare!), men han skulle nog gladeligen köra helikopter timme ut och timme in med Niklas och Patrik:-D Den surrar för övrig ovanför mitt huvud just nu...