For ever young..I wanna be for ever yooooung!! Eller?

Igår kväll råkade jag fastna vid ett program som gick på trean. Det handlar om en kvinna som testar en massa metoder för att förhindra åldrandet. Eller åtminstone sakta ned processen en aning...

Hon äter kål i en vecka och går bara ner 1 kg. Sedan får hon bara äta äpplen i tre dagar. Hon har Botox-träff med ett gäng kvinnor, som dricker vin ihop och blir injicerade av en man i vit rock. Ha, ha..varför ha Me&I möten? Det är ju Botox-träffar man ska ha!! Hon provar även sk. Kryoterapi, en metod från Polen, som innebär att man får kliva in i olika kylrum (i den ena är det -135 grader!), och sedan dansa runt där ett tag för att inte frysa fast. Skum metod! Dessutom fördröjer de bara rynkorna, de förhindrar dem inte!! Äsch, vem fasen vill leva hur länge som helst?? Vi njuter förmodligen (för det mesta!!) av livet, pga. att vi vet att det så småningom tar slut. Visste vi att vi vore odödliga, skulle vi dö av tristess, ha, ha!!!!

Har idag stansat en biljard (minst), små, små pappersfötter. Tanken är att dessa skall fungera som bordsdekoration på dopet på lördag. Dukar upp med vit duk, och hoppas att den där serveringstjejen förstår vad jag menar, och placerar dessa små fötter som en sträng i mitten. Blir säkert bra, men jag vill bestämt avråda samtliga bloggläsare, från att prova på denna helt galna idé!! Har så ont i min stackars hand, att det är tur att det förmodligen inte blir jag som bär fram det lilla underverket till dopskålen. Jag skulle tappa henne! Är helt förlamad av smärta i höger hand av allt stansande!! Även Isabel hann stansa lite i morse. Hittade pappa Jimmys fusklapp, som han fått av prästen. Hm..hur ska pappa klara detta nu?

P.S Tack Vivi för apparaten och tack Johanna för pappret!!! Vad hade jag gjort utan er?

Minns faktiskt en, nu i efterhand, ganska komisk episod från mellanstadieåren. På tal om att stansa konfetti. Vår klass höll på att anordna en vårcabaré, för att samla in pengar till en efterlängtad klassresa. En av mina små uppdrag, bestod i att stansa konfetti, med hjälp utav en vanlig hålslagare och en massa olikfärgade papper!! Sagt och gjort. Jag trycker, och trycker, och trycker, tills jag även denna gång har fruktansvärt ont i handen (varför lär man aldrig av sina misstag???). Efter mycket tryckande hade jag så fått ihop en hel burk och var mycket nöjd med mig själv.

I min klass hade det ganska nyligen börjat en ny kille, vid namn Pedro, som precis kommit till Sverige och inte kunde ett ord svenska. Han blev ofta retad, jagad och allmänt terroriserad av andra elever på skolan. Jag som aldrig varit rädd för att gå emellan, hade vid otaliga tillfällen hjälpt den här killen från sina plågoandar. Men vad gör då helt plötsligt vår kära Pedro?? Jo han springer förbi mig (där jag kämpar med mitt stansande), rycker tag i burken och häller ut alltihop!!! Ellie blev svart i ögonen, for upp, och jagade killen genom klassrummet, genom bibliotek, upp och ned för trappor, förbi matsal...ja, jag jagade killen tills jag fick tag på honom. Och jag har väl alltid varit en ganska lugn tjej, men den här gången var det tur för Pedro, att två lärare hann separera oss ifrån varandra!! Fasen här är man snäll, och så...

Idag fick Vanessa för första gången pröva fast föda, i form utav mosad potatis. Ha, ha!! Hon log glatt, mot sin tokiga mor, och lät maten ligga kvar där i munnen...den fick ligga där ganska länge:-D

Tjingeling!