Inget jag är stolt över precis....

Jag är avundsjuk. Ni som känner mig, VET att jag inte brukar vara avundsjuk på människor. Jag unnar faktiskt det goda de har i livet. Fast när det gäller det här....jag vet inte, det bara svider så oerhört i hjärtat. Kan inte rå för det. Och det är inte för att jag inte unnar andra, utan för att jag saknar det så oerhört själv.

Nu undrar ni naturligtvis vad jag mumlar om. Jo, jag saknar mamma. Jag saknar hennes villkorslösa kärlek till sina barnbarn. Jag saknar den avlastning hon gav mig. Och framför allt den där glädjen och stoltheten som fanns i ögonen, som bara finns hos en människa som tycker väldigt mycket om någon annan. Mamma älskade att vara med sina barnbarn.

Min moster, är en sådan fantastisk farmor. Hon har en "mysdag" tillsammans med sitt lilla barnbarn. Varje onsdag, har de en sådan mysdag.

Jag tänker på Isabels kompis. Hon har en sådan fredag med sin mormor och morfar. Varje fredag...bara dom.

Jag tänker på en mycket god vän till mig. Hon har en fantastisk syster, som avgudar hennes lilla tjej, och vill vara med henne så mycket som det bara går.

Det är fantastiskt, och jag får tårar i ögonen, när jag tänker på vilken fantastisk tur dessa vuxna (då syftar jag på farmodern, mormodern, morfarn och mostern) och de små krabaterna har!

Mamma var också mycket med sina barnbarn. Jag behövde inte försvara mina barns sämre sidor, eller vara rädd för att säga eller göra fel. Hon älskade sina barnbarn, precis lika mycket som jag älskar dom. Vi stod på samma sida liksom.

Det är skillnad på barnvakt och barnvakt...så är det bara. F-n också. Piss och skit och helvete, vad jag saknar min mamma!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!