Det första steget - ett magiskt ögonblick!

Finns det något större, än att ta sina första små stapplande steg? Och det näst största, måste ju vara att se sitt barn ta dessa steg. Det är verkligen ett magiskt ögonblick, både för barnet, och för dom som får vara med och uppleva det.

Det extra gulliga i sammanhanget, var att hon bestämt vägrade att fortsätta, när storebror Alex blev ledsen för något och började att gråta. Då kröp hon fram till brorsan, lade armarna om honom och gav honom en kram!!!! Helt på eget bevåg, och till Isabels viskande (hon blev nog rörd) röst som sa: "Vad gullig hon är....hon ger honom en kram..."

Ett fint ögonblick, ett ögonblick som jag sent kommer att glömma.

Dagen har alltså börjat med mys, fortsatt i mys och slutat med mys. Jag och Vanessa har haft en heldag på IKEA, med min kära vän Nadja, och hennes lilla Barba Sol. Vi struttade fram och tillbaka i gångarna, struntade fullkomligt i att vi gick emot strömmen, och åt en god lunch tillsammans med småtjejerna. Sedan kan man ju tycka, att de bör sätta upp stora blinkande neonskyltar som visar vart utgången är....haha!

Väl hemma, hade mitt paket med lite roliga inredningsprylar kommit, så nu har jag pekat och Jimmy har borrat. Är så nöjd med alla små fina saker, och känner en enorm myskänsla.

Så här kommer en riktig myyyyskram på er!

DAGENS MIDDAG: Italienska köttbullar med champinjoner, vitlök och persilja.

Ljust i höstmörkret.

Har haft en superduper mysig höst-fixar-dag hemma. Det innebar också en hel del shopping, fast spenderarbyxorna brukar ju vara den bästa boten mot höstdepp, inte sant?!

Eftersom jag vaknade till en termometer som stått på +1 grader under natten, blev det bråttom att plocka in alla pelargoner. Så nu är de vinterbonade och skyddade, och istället har jag planterat två fina hösturnor, som pryder pelarna vid vår entré.

Tog sedan med mig Vanessa och Bella på en promenad, och plockade lite höstiga grenar, bär och annat smått och gott, som jag sedan gjorde en liten krans utav. Har ingen aning om vad som vissnar på tre dagar och inte, så det här får bli min testkrans. Nästa höst så vet jag förhoppningsvis, vad som åldras med glans, och inte.

Jag har även ställt ut mängder med ljusstakar att ha värmeljus i. Det blir en sådan fantastiskt myskänsla med ljus! Så jag har verkligen tagit i så jag spricker, när det gäller dessa.

Dessutom har jag köpt ett jätte fint litet hjärta, att ha ljus i, som nu hänger i köksfönstret. Hittade den lilla saken i en gullig affär i Sunne. Blev alldeles varm i mitt eget hjärta, när jag såg hur fint det blev! :-D

DAGENS MIDDAG: Fiskfilé med dijon, sparris, kapris och färsk rödbeta.

Det är inte Klokt vad jag har varit Vis!

För ett par veckor sedan, var jag hos tandläkaren och drog ut en visdomstand. Idag var det dags för nästa, fast den här rackaren fick opereras bort. Den hade rötter, som lagt sig i 90 graders vinkel, och dessutom krokat fast sig ordentligt!!

Så...den här gången skriver jag inte mer än: Aj aj aj!!!

DAGENS MIDDAG: Ugnsgratinerad falukorv med äpple och hemlagat potatismos.

Bil, Basket, Bacon, Bad och..Bubbar!!!

Ok, idag blir det ett kort inlägg. Varför? Jo, därför att vi precis badat alla barn, klockan har hunnit bli läggtid, och det är så mycket vatten nere i badrummet att jag förmodligen skulle kunna sätta mig på en planka och flyyyyta fram från den ena sidan till den andra!!

Dessutom har jag, på bara ett par timmar, släpat med alla barn (inkl. Kevin), till Farsta. Kevin som under många år, har spelat basket men slutat för något år sedan, har nu åter börjat lira igen. Fast denna gång på kul, i ett korplag. Han fick därför panik, inför första träningsmatchen, då han insåg att hans gamla basketskor var alldeles för små. Suck...ni anar inte vad kostsamt det är med tonåringar.

Hur som helst, blev det sedan panik för mamma med matlagningen, och det prins/prinsessgubbe-bygge, som jag lovat barnen. Vi gjorde gubbar och sedan stoppade vi ner hela ligan i badkaret (barnen alltså...inte gubbarna ;-). Vi åker ju till värmland i morgon, och barnen hämtas upp från dagis på vägen. Så de måste ju hinna bli rena också.

Vill bara poängtera vikten av att tänka sig noga för, gällande vad man säger till sina små. Alltså inte göra som jag...

Barnen brukar tjata om att de vill ta bilen till dagis, typ 300 meter. En dag hävde jag ur mig (mest för mig själv..men barn hör allt de vill höra, verkar det som), att jag inte vill ta bilen, för att då blir mamma tjock. Jag menade ju inte riktigt så, utan snarare att jag gärna försöker röra på mig så mycket som möjligt. Framför allt, när det rör sig om denna lilla sträcka.

Hur som helst, skulle jag inte sagt så. Idag hämtar jag barnen med bilen, och en liten pojke frågar varför vi inte har hunden med oss. "Nä, jag tog bilen idag, så då fick hunden stanna hemma", svarar jag. "Men mamma, du har ju sagt att du blir tjock av att åka bil!", ropar Isabel så att det ekar över dagisgården. Skäms på mig!! Hm...hoppas att jag nu lärt mig min läxa...:(

P.s Det blev visst inte så kort ändå. :-D

DAGENS MIDDAG: Sommarkyckling med kokt potatis, bacon och gräslök.

Banessa Bruttanbull

Har för mig att jag redan berättat för er, att Alex säger Banessa, istället för Vanessa. Detta har resulterat i att vi numera säger Balex, Bells och Banessa, till våra barn. Problemet är att det nu börjar spåra ur en aning, och allt börjar numera på B. Vi säger tex. "Baja, baja Banessa" nuförtiden, och man börjar undra vart detta ska sluta?

Annars, har jag och VANESSA, varit på öppna förskolan idag. Vi har inte varit där sedan i våras, och jag har väl valt detta lite pga av oron för svininfluensan. Hur som helst, känns det trist att lillskruttan aldrig får leka med likasinnat småfolk, så vi tog mod till oss, och travade dit med några mammor och deras småskruttar.

Vi behöver tydligen inte alls vara rädda för någon grissjuka, öppna förskolan står numera öde, pga av just denna rädsla. Så det var bara vi där, haha!!!

Nä nu ska det strykas lite. Imorgon ska det packas, för på fredag drar vi till de värmländska skogarna. Och vad tänker man då på? Jo....Bengt Alsterlind så klart!! :-D Klicka och njut...

DAGENS LUNCH: Laxpanetter med potatismos och röd bostonsås.

Sisten till dagis vinner

Vaknade trött, som en gammal sunkig bortglömd limpa. Det kändes som att jag hade bly i hela kroppen, och jag fick lägga in en kraftansträngning, för att pallra mig upp och köra operation "Försten till dagis vinner!" Eller sisten....

Det innebar alltså, snabbdusch, med Vanessa bankandes på duschkabinen så att den nu börjar hänga på halv stång... Fort ned och utfodra de två dagisbarnen, som absolut måste ha frukost, fast att de varje dag äter frukost klockan nio på dagis.

Fort upp igen, med alla barn som nu ska sätta på sig sina kläder, borsta tänder, kamma hår och bädda sina sängar. Kan ju börja med att beskriva påklädningen, som innebär total kollaps i sig. Isabel börjar nämligen få en väldigt bestämd åsikt om vilka kläder som passar sig för en dag på dagis. Vi är inte alltid överens... Alex däremot, fastnar alltid, jo alltid, med sina tår i strumpan och får frispel...Vanessa vill inte ligga still, utan får kläs på i farten, mellan badrum och dagisbarnens rum (dit hon absolut måste ta sig!).

Borsta tänderna flyter på bra, och sedan ska Isabels långa hår kammas. Kaaaa!!! Hon är håröm (vilket jag inte är), och det är en kamp för att få ut alla knutar. Snart låter jag ungen få dreadlocks, så slipper jag detta!!

Ner till hallen. Fleecetröja på, jackan under armen och Alex sätter skorna på fel fot så att han snubblar ut genom dörren. 50% att det ska bli rätt. Jo pyttsan!

P.s Under middagen utbrister Isabel: " Jag älskaaar den här maten. Den är så god, så jag måste pumpa in den!!!"

DAGENS MIDDAG: Pasta med räksås.

Sugproppar i all ära...

Förstår inte att jag helt plötsligt ska låta mig luras in i denna babypryldjungel.

Nu förtiden finns det verkligen ALLT, man kan tänka sig, för det lilla barnets välbefinnande. Det finns nappflaskeställ, amningsfåtöljer, bananspararburkar, matstolar i tusen olika utföranden, vaggor, sängar, vagnar, skyddskläder, uti-fall-att saker och tänk-om-grejer i alla möjliga storlekar, färger och former! Hur klarade sig små bebisar förr i tiden? Hur klarade sig föräldrarna, undrar jag?

Om du vill, skulle du kunna handla ihjäl dig i dessa butiker. Att du sedan får panik för att du glömt babyalarmet, barnmatstermosen och uv-galsögonen till den lilla babyn hemma...får du ta på köpet. Att alla dessa prylar som man måste ha nu förtiden, för att i överhuvudtaget kunna ta hand om ett barn, gör oss osäkra och låter oss tappa allt vad sunt förnuft och instinkt heter och som förmodligen gör oss till sämre rustade föräldrar på en öde ö...ja...det får man också ta.

Så när mamma Ellie, tar sig till den stora babyaffären, för att för första gången inhandlar en babytallrik med sugpropp (en sådan har väl ALLAAAA, tänker ni?!) och glad i hågen introducerar denna fantastiska tingest för sitt lilla pyre...är det inte utan skrattet fullkomligt bubblar ur henne, när babyn greppar tag i tallriken och rycker loss skiten med buller och bång. Tjong, där for maten all världens väg...trots den fantastiska sugproppstallriken mamma gått och köpt!!!

DAGENS MIDDAG: Stekt falukorv med stekt potatis.

SöndagsstekT

Så där ja...några dagar närmare jul, några dagar äldre och några hårstrån gråare!

Tiden rusar på som vanligt, och en Söndagkväll, borde man sitta här utvilad och tillfreds med allt man hade tänkt att hinna med. Fast vad springer man till egentligen? Pensionen? En för tidig död?

Jag har faktiskt njutit av det underbara vädret, fått en vacker sensommarbukett av min dotter, klippt hela hallonhäcken, myst med romantiska Tristan + Isolde, ätit kladdkaka hos vänner på Muskö och lagat lammstek.

Nu tänker ni...hon måste vara helt galen den här människan. Eller, så undrar ni hur fasen jag kan sitta här, och låta som om allt jämt bara är sååå mysigt, och allting bara går i rosaskimmer omkring mig hela tiden. Hm..LURADE!!!

Kan meddela, att jag svor högt över den förbaskade hallonhäcken, som rev upp halva armarna och som gjorde att jag nu har vansinnigt ont i ryggen. Jag kan också meddela att jag höll på att få ett totalt psykbryt på mina ungar (ALLIHOP!), för bara ett par timmar sedan. Visst är de rara..läs torsdagens inlägg..men när Isabel och Alex rusar runt i huset, som om de tagit ecstasy, Vanessa river ut allt (och då menar jag ALLT), som finns i alla skåp och lådor i hela köket och Kevin aldrig är hungrig på samma tider som resten av familjen...då kan en mamma nästan ge hela den förbaskade lammsteken till hunden, och skita i alltihop.

Så här kommer dagens middag, fast någon bild blir det inte. Det var inte läge att fotografera kan man säga...

DAGENS MIDDAG: Lammstek med potatis och rotfrukter (gott var det i alla fall :)

Kärleken skapar ett "Vi" utan att förstöra ett "Jag"

Åh, min lilla Alex är så himlans go ibland! Helt plötsligt, kan han ställa sig i all sin dryga meters glans, och utbrista :"Titta, vad stooor jag har blivit!!".

Eller söta rara Isabel, som just nu verkar fullkomligt över öronen förälskad i sin mor! Jag vet..det brukar vara mammas pojke, pappas flicka, fast tydligen inte hos oss. Hon slänger sig över mig, flera gånger om dagen och pussas och kramas. "Jag äääälskar ju dig", vrålar hon så att man blir både varm i själen och döv i örat.

Och Kevin, som kommer en stund varje dag, och gosar med sina småsyskon, eller sätter sig och berättar om någon suuuuper snygg tröja han har hittat, att han vill tatuera det ena eller det andra, eller att han haaaatar matte!

Så har vi Vanessa, som nu travar fram för egen maskin, bara hon får hålla en i fingret. Som blir totalt sjövild, när hon duschar eller badar! Hon är fullkomligt galen i vatten, och om jag inte är tillräckligt sugen på att själv bli dyngblöt, kan jag lika bra skippa hela proceduren.

Maken ska vi inte tala om! Min själsfränd, min klippa och min bästa vän. Han som älskar allt som jag avskyr. Typ klippa häcken, laga lasagne, skotta, laga en toalett som ungarna stoppat teckningar i, byta till vinterdäck på bilen och stryka.

Som ni märker, skriver jag ibland med hornen utstickande i pannan, och ibland slår hjärtat så starkt för min familj, att det förmodligen hörs genom cyberrymden. Men så är ju livet, inte sant? Ibland är allt skit och ibland är det bara såååå fantastiskt.

Kram på er!

DAGENS MIDDAG: Soppa och pannkaka

Vad äter flugorna egentligen?

Hösten är här kära vänner! Det kändes i luften idag, och fast att solen sken så frös jag som en tok, när jag tillsammans med Vanessa och min lilla moster gick en promenad runt Trekanten.

Så nu måste hallonbuskarna beskäras, äpplena plockas, pajer bakas och pelargonerna tas in i värmen. Detta får ske till helgen, för just nu har jag INTE tid. Fullt ös, medvetslös, fast självklart utan minsta stresshormon inblandad! Neeejdå...

Orkade inte laga mosad potatis med smaklöst-någonting till min lilla Vanessa. Så vi drog till Olssons Kök i Årsta och käkade lunchbuffé. Det gillade hon skarpt! Var bara att skjutsa in maten i munnen, medans hon spanade in ett långbord med bilmekaniker (eller vad det var dom jobbade med?). Hon tuggade hur som helst glatt i sig både korv, pasta, kikärtor, majs, morötter och en bit bröd. Vaddå, mosat? Vaddå smaklöst??? Ingenting för den här tjejen inte :-D

Sedan har Isabel haft med sin bästis med hem, och de hann spola ned sina teckningar i toaletten och leka runt med en burk fylld med lingon och blåbär, som de plockat på dagis under dagen. Detta redan under de första tjugo minuterna, så sedan blev det bastning och discodans till melodifestivalskivan. Detta ackompanjerat till Vanessas frenetiska klappande (hon har nu lärt sig att klappa händerna lilla stumpan).

Dessutom undrade Alex vad flugor egentligen äter för något, och hur fåglarna bajsar. Om det är någon som vet, vänligen återkom så snart ni kan! Vi har nämligen hänvisat till dagispedagogerna, det gör vi alltid med frågor vi inte vet svaret på. De borde väl veta sådant, inte sant?

P.s Alex undrade även om Minéa skulle "äta över". Hahaha...gillade det uttrycket skarpt, så nu kommer vi att använda oss utav det när vi bjuder hem folk på middag ! :-D

DAGENS MIDDAG: Spaghetti med köttfärssås.

Stanna upp, ha inte så bråttom!

Försöker att göra en god gärning, så ofta jag kan. Jo faktiskt!

När jag var yngre var jag nog mer ego, orkade inte på samma sätt. Hade väl nog med mig själv.

Men med åren har många människor som jag tyckt väldigt mycket om gått bort, vilket får en att stanna upp. Vad är det som är viktigt egentligen?

Oftast behöver det ju inte vara några heroiska insattser man gör, utan kanske låter man kvinnan med bara ett par få varor i handen, gå före en i kön. Stannar till och pratar några ord med den gamla damen rätt emot. Hon som alltid ser så gammal och ensam ut, du vet? Kanske ger man bort sin kölapp, som man ändå inte hinner nyttja, till en ensam pappa som står och ser svettig ut medans barnet skriker i högan sky. Ja..det behöver faktiskt inte vara något speciellt alls. Bara stanna upp och fråga hur omgivningen mår kanske?

Hade faktiskt en väldigt intressant konversation med min tonåring. Han berättade om en kille han känner, som alltid ställer upp för alla. Kevin var imponerad över hans hjälpsamhet och hur "otroligt jäkla snäll den killen är", som han uttryckte det. Killen hade sagt till Kevin, att försöka göra minst EN sak för någon annan människa varje dag, vilket Kevin verkligen ville försöka leva upp till.

Den här dagen hade han varit i mataffärren, och en liten pojke hade sprungit in till kassörskan och sagt: "Dom är dumma mot en pojke där ute!!". Kassörskan hade tittat medlidsamt på pojken, och förklarat att hon ju satt i kassan, och att det var massor av människor som stod i kö. Kevin gick ut, röt till alla busgrabbar utanför att ge fasen i grabben. "Annars får ni med mig att göra, hade han lugnt mullrat". Busgrabbarna hade stuckit och den andra killen såg tacksamt på Kevin.

Kan min son, så borde väl jag kunna? Så idag har jag gjort en annan människa glad. En kompis mamma fyllde 70år, och var lite ensam. Kompisen befinner sig utomlands, och skulle inte ha möjlighet att fira mamman på plats. Först tvekade jag om jag verkligen skulle åka dit. Jag hade varit hos tandläkaren, handlat på Willy´s, det skulle vara rusningstrafik lagom tills jag (och barnen), skulle åka därifrån. Det kanske räckte med ett blommogram?

Jag åkte dit. Det ångar jag inte. Hon blev så glad och jag grät faktiskt när jag gick därifrån. Jag var lika lycklig som hon! Så jag är verkligen glad att jag ändrade mig :-D

Så gott folk, hur stressade ni än är. Hur lite ork, tid och lust ni kanske har...gör någonting (den minsta lilla sak är god nog), för någon annan människa (oavsett ålder) varje dag. Jag lovar..du får det tusen gånger åter!

DAGENS MIDDAG: Wok med biff

Det är tufft att ha kul ibland!

Så blixtrade helgen förbi fylld med skojjigheter, och så snabbt, att man knappt han säga Fredagsmyyys!!

Började helgen, med att i fredagskväll, gå ut och käka med några mammor från dagis. Så underbart roliga, och det kändes så befriande att sitta och snacka om allt mellan himmel och jord, utan en massa ungar kring benen.

Vi åt gott, drack vin och sedan var det bara till börja cyckla hem. Trodde jag! Dessvärre, lyckades jag få några skummisar, att börja förfölja mig. Med hjärtat bankandes (utanpå kroppen!!), lyckades jag lura dem och ta mig hem med livet och själen i behåll! Det tackar vi för...

På lördagen var vi bjudna på 40 + 40-års kalas. Isabel skulle sova hos sin bästis, och Alex och Vanessa hos farmor. Så det blev att åka runt under dagen och portionera ut alla små glada barn, köpa present (vilket vi inte hade hunnit) och sedan fixa till oss lite.

Det bjöds på en fantastisk 3-rätters middag, massor av skratt, disco och tillslut Sing Star. Hjälp, vi rumlade inte hem förrän klockan var 05.00!!! Fast skoj var det.

Däremot måste jag erkänna att jag under kvällen, kände en lycka av att vara 37 och inte 22. Sällskapet bestod utav ett gäng tjejer, som vuxit upp tillsammans och deras respektiven. Vilken tjej i världen, som läser detta, förstår det utsatta läget man har (som tjej) i ett sådant sällskap. Dessutom var det ett gäng som alla slogs för att stå i fokus, vinna, vara roligast etc. De var rara men man fick passa sig en aning.

Då var det skönt att vara 37, ta en Toy och bara relalalalaxa. Ju mer man skrattar, har kul och ser avslappnad ut, desto tjurigare blir den här typen av tjejer. Däremot om du börjar sura, hänga i makens skjorta och vägra att le mot lejoninnorna...ju roligare ser dom ut att ha. Så jag dansade glatt och log snällt när de undrade om de kunde få sjunga bara eeeen gång till? Jaja..de har sjungit tre låtar på raken, och man brukar turas om...men vad gööör väl det? Jag lät dem hålla på och sedan när det var min tur åkte de hem haha....jaja..

Jag hade i alla fall en super kväll och tackar Värden och Värdinnan för ett super kalas! :-D

DAGENS MIDDAG: Köttgryta med ris och blandad sallad.

Full lulle laka löl...

...som Kevin sa när han var liten.

Har även denna dag hunnit med en massa, och utan att stressa det minsta. Riktigt stolt över mig själv.

Shopping på Willys, lunch med världens bästa och vackraste Katarina, lekt med barnen, sett på när huset blivit skinande rent (haha...den var bäst..), lagat mat och hamnat i dispyt med Isabel snart sex år (fy för den åldern!!!).

Sexåringar kan allt, dom vet bäst, de argumenterar emot, är svårflörtiga och blir lätt tjuriga och buttriga. Väldigt lättstötta tillhör också ett av kännetecknen. Skulle kunna vara en 14-åring jag beskriver, fast denna ljuva period har ju en tendens att titta fram lite då och då i livet. Sexårs, puberteten och klimakteriet. Så vi biter ihop, tar ett enormt andetag och kastar oss in i denna ljuvliga tid, lagom tills Isabel tragglat sig ur den, är det ju Alex tur!!

Vanessa snorklar som en liten traktor, fast hon är glad och pigg som vanligt. Det är bara mamma som inte kan sova på nätterna, men det är vi ju vana vid nu. Kom på att jag sovit 9,5 timme sammanlagt de tre senaste nätterna. Hm...förmodligen därför som jag åldras lika snabbt som en plockad Tussilago....

Alex fick en liten gåva, bara för att han har varit så duktig på sista tiden. Isabel fick för ett tag sedan, så nu var det hans tur att få lite uppskattning. Oftast köper jag inget speciellt, utan det är en liten småkrafsgrej för max en tjuga. De blir så glada! Köper annars nästan aldrig leksaker till mina barn, utan det blir mest till födelsedag och jul. Kanske därför de uppskattar dessa små presenter så mycket? Dessutom har de ett helt rum, som lyckats bli maxat med leksaker ändå...hur är det möjligt??!!

Nä, nu ska jag kolla på Idol och få ont i magen när jag ser alla stackars tokstollar, som är totalt tondöva och inte har den blankaste aning om det.

Kram på er!

DAGENS MIDDAG: Gös med dilltomater, kokt potatis

och hericot verts.

Onsdag hela dagen

Har faktiskt hunnit med en hel del idag. Det utan att stressa dessutom, haha!!

Började med att städa och tvätta. Vanessa var med så klart, vilket innebär att hon plockar ut allting ur skåpen, och river sönder toarullarna i badrummet. Fast hon visar stolt upp allt hon hittar för mig, och vi pratar medans vi städar. Rätt kul sysselsättning, när man är två :-D

Sedan tog vi med oss Bella på en långpromenad, vilket var mysigt, om man bortser från att den hunden gör mig galen när vi är ute. Världens snällaste hund, som man kan ta med vart som helst, åka buss med, låta hela områdets barn leka med och som går ihop med alla hundar hon möter. Fast hon blir som förbytt i koppel med sin matte! Hon får ett ego som heter duga, och våra promenader består mest utav att jag skäller och hon drar. Suck, inte alls speciellt njutbart.

Hämtade så Isabel och Alex och gick hem för att lyssna igenom de sagoskivor som vi har. Har varit stenhård mot mina barn, att inga saker ska följa med till dagis, men eftersom dagispersonalen är de mest svajjande och okonsekventa människor man kan tänka sig...är nu sagoband ok. Alla föräldrar som hjälper till att skapa mina mornar till ett helvete, ska vi inte ta upp denna gång. Kan tyckas att det är en bagatell detta, fast tänk er scenariot där jag sagt nej pga att reglerna framförts tydligt på föräldramöte, och så får de andra barnen ändå.

Möter så en flicka med tjusiga kaninöronsdiadem, och får en sur kommentar från dottern. Varför får inte hon också ta med sådana? Ok, vi säger att jag också skiter i reglerna, och låter henne ha kaninöronsdiadem. Genast skulle Alex kontra med att han också vill ha med sig något till dagis. Hm...vad skulle det kunna vara? Som jag snabbt hittar i hysterin, minuterna innan avfärd till dagis?!! Dessutom med den sura bismaken att hans avdelning, som är betydligt mer konsekvent, förmodligen skulle bli sura. Suck.

Sedan har vi lagat middag, ätit middag, duschat och tittat lite på TV. Så nu är det mammatid i soffan. Love it!

P.s Eftersom jag är så kass på att uppdatera recepten under Vardagsmat, men ändå vill leva upp till min slogan, har jag kommit på en ny idé. Hädanefter berättar jag vad vi ätit till middag, vilket kanske kan ses som Dagens Middagstips. Alltid kanske någon får lite inspiration?

DAGENS MIDDAG: Korv Stroganoff med ris

Tjejigt värre

Oj, oj, oj...nu har det blivit väldigt tjejigt i det här huset.

Det började med att Isabel inte ville komma, när det var dags att borsta tänderna i morse. "Vad gör du?", undrade jag lite förstrött, medans jag klädde på Vanessa. "Jag sminkar mig".

Hm..fick förklara länge och väl, att det inte är ok att sminka sig när man är 5 år och ska gå till dagis. Hennes bästa kompis får sminka sig, påstod hon, och fick ha en ännu längre diskussion om att när de leker hemma.....ja ni fattar va?

(Svärfars egenproducerade gurka!)

Inte nog med det. Efter ett tag kommer hon bärandes på sin kjol, ihop knycklad i famnen, och jag undrar varför hon gör så? Jag har ju strykt den så fint. Hm..det visar sig att hon har gömt undan sin bikiniöverdel i den ihop knycklade kjolen. "Vad ska du med bikinin till?". Jo, hon vill ha en BH, visar det sig!

(Inlagd gurka: 1 del ättika/2 delar socker/3 delar vatten)

När vi kommer hem från dagis, hör jag Isabel säga till Alex: "Ska vi leka att vi är tjejer, Alex?". Han svarar ok, och de far upp på övervåningen.

Efter ett tag kommer de dock ned, båda iklädda prinsessklänning och dränkta med halsband och armband. "Vad fiiina ni är!", utbrister jag. "Ja, jag vill se ut som en tjej", svarar Alex.

Ja herre gud. Kommer inte alls ha dåligt samvete för att jag skickar iväg lillgubben med sin käre far, på Monster Jam!! Han behöver lite motvikt till allt det glittriga, rosa, läppglanstjejiga i det här huset!!

P.s Till höger ser ni en superläcker Simpa. Fick upp flera stycken, men de kastade vi tillbaka i havet. Fast läckra var dom!

Har istället avnjutit våra strömmingar. Marinerade i creme fraich, dijonsenap och ägg bland annat. Till det hemlagat potatismos och skirat smör med kapris och hackad charlottenlök. Riktigt gott var det!!

Tänkte lite extra på mamma också. Idag

skulle hon ju ha fyllt 70 bast. Rackarns också!!!

Ett haltande råddjur, kan säga mer än man tror.

Så har nu ett år gått sedan mamma somnade in, och blev en stjärna på himlen. Har faktiskt svårt att förstå att det gått ett helt år. Ett helt år...

Hon lämnade verkligen ett tomrum efter sig, och saknaden kan komma över mig som en tornado. Vissa dagar kan jag komma på mig själv med att nästan få panik. Har jag tänkt på henne idag??!! Om jag inte har det, får jag oerhört dåligt samvete...fast det är tydligen helt normalt. Har pratat med flera som förlorat en nära anhörig, som beskriver precis samma sak. Tokigt, men så blir det.

Det som känns skönt, är att jag och Jimmy, valde att tillbringa lördag och söndag på landet. Utan barn, utan krav, utan tider att passa, utan måsten, utan att någon avbröt våra samtal. Det behövdes, och med en dag ute i skogen plockandes kantareller, och en dag ute på havet pimplandes strömming, så kändes mamma väldigt nära hela tiden. Hon tyckte ju så otroligt mycket om att just plocka svamp och få upp ett gäng strömmingar, som hon gärna åt panerade med hemlagat potatismos och skirat smör.

När det så var dags att åka hem, så var vi lite sena. Barnen skulle hämtas hos farmor, men innan vill jag hinna till Minneslunden med en liten blomma, och tända ett ljus.

När vi kommer är det så himla fint, massor med blommor och ljus, och lunden ligger lite uppe på en höjd med utsikt över kyrkogården och en stor äng. Solen håller sakta på att gå ned.

Jag ställde ned blomman, tände ljuset och satte mig bredvid Jimmy. Tårarna rann, men efter bara någon minut, känner jag en oerhörd stark känsla av att vilja gå därifrån. Jimmy blir lite förvånad, men vi börjar att gå. Jag tittar ned i backen, och ser bara i ögonvrån att någon kommer emot mig på gången. Tittar inte upp, tårarna rinner och jag vill bara därifrån.

Personen stannar plötsligt precis bredvid mig, vilket gör, att jag naturligtvis tittar upp. Där står en kvinna, som jag känner ganska väl. Hon förlorade en av sina tvillingar i magen, och hon tittar förtvivlat med röda ögon på mig. Vi kramas, säger några ord, och jag går vidare. Det finns dom som har det värre, tänker jag. Tänk att förlora ett barn...kan inte ens föreställa mig tanken.

När vi kommer fram till bilen, säger Jimmy:" Titta Ellie, ett råddjur där nere vid gravstenarna". Jag tittar dit. Hon haltar....

Vissa tycker att sådant här är trams, vilda fantasier och bara egna önskedrömmar. Jag är övertygad...det var mamma, med sitt onda ben. Hon hade skickat denna kvinna, som kom precis när jag var där. Jag ville snabbt därifrån, därför att det hade varit väldigt jobbigt om jag setat kvar med min sorg, när hon kom med sin.

Hon hade ett budskap, ett mycket tydligt budskap:

"Sluta att gråt nu Ellie. Jag har det bra och du klarar dig nu...det finns dom som har det värre".

Ett tu tre...

Klockan är 08.00, och vi är färdiga!! Jisses, vad har hänt?!!

Ni som följt min blogg ett tag, kanske minns mina hysteriska mornar, min frustration över att aldrig lyckas ta mig ut genom ytterdörren i tid. Mitt stora mål i livet, om jag inte minns fel, var t.o.m att ta mig och barnen till dagis innan frukost som serveras där klockan 9:o!!

Ja, som ni märker, fungerar allt mycket bättre nu. Vi får alltså t.o.m tid över till att mysa i soffan och glo på barnprogram en stund. Halv 9 måste vi gå ut genom dörren, och det är ju lååångt kvar dit.

Det är ju verkligen så att man växer med sin uppgift. När man får sitt första barn, ställs allt på ända, och man undrar hur man någonsin ska hinna med någonting vettigt i över huvud taget. Från att bara haft sig själv att ta hand om, till att helt plötsligt ha en bebis i huset, som tar all tid.

Sedan får man barn nummer två, och undrar hur i hela världen man kunde klaga över att ett barn var så tidskrävande! De går konstant om lott med varandra, och när den ena sover är den andra vaken. Man ska hjälpa två stycken, som självklart inte har tålamod att vänta på sin tur. Det är dubbelt av allt. Dubbelt med tvätt, dubbelt med mat som ska skäras, dubbelt med vantar som ska träs på små händer och dubbelt med tårar som ska torkas.

Så får man ett tredje barn!! Det blir ungefär som att jonglera med en boll för mycket. Du har ju bara två händer. En boll ramlar, och för att hålla de andra två i luften, kan du ju inte ta upp den eller hur? Det är ett pusslande och trixande, speciellt när alla barnen är små. Ju äldre de blir, ju lättare har de ju att vänta på sin tur, ju större förståelse har de för att mamma eller pappa, helt enkelt måste hjälpa den minsta först...

Fast visst klarar man det, man har helt enkelt inget annat val!

Jag brukar tänka: "Det skulle ju kunna vara värre..det skulle ju kunna vara fyra..." :-D

Ditten och datten

Idag har jag varit med två hormonella gravida och alldeles ljuuvliga gosmammor, på shoppingtur till Barkarby Outlet. Handlade kanske inte riktigt allt som jag behöver, men jag kom lyckligt hem med tolv stycken tjusiga servettringar, det ni! Oj, vad det ska dukas nu :-D

Känner hur mycket jag har saknat att bara strosa runt med andra tjejer, käka lite lunch, snacka om ditten och datten. Oftast drar jag iväg själv (med ett eller flera barn i släptåg) , eller så blir det Bauhaus med maken och en vansinnigt snabb glutt på H&M eller Kapp Ahl, i glamorösa Kungens Kurva. Jo visst stannar vi väl till några sekunder för en bit mat...en chorizo i ståndet utanför, med rostad lök och en cola. Oftast sväljer man korven hel, för att snabbt stuva in hela familjen i bilen och vidare igen. Inte alls samma mysfaktor...nä inte alls faktiskt! :(

Sedan har jag hunnit klippa håret på min dotter. Måste erkänna att hon har det mest fantasiska hår! Långt, tjockt och alldeles blankt. Dessutom har hon naturliga slingor i...är inte direkt avis på min egen dotter...fast jag önskar ju att det var möjligt för en mor att ärva hårkvalité av sina barn...Som jag har gråtit och svurit över min egen kaluffs genom åren, ni anar inte!! Kallades tom för swinto, av en pojke i klassen. Fast oj, vad jag jagade den killen! Han fick springa vill jag lova...

Vad har jag mer att berätta? Inte ett dugg tyvärr. I morgon ska jag få tjusiga naglar av Camilla, en gammal skolkamrat..första gången faktiskt, så det blir kul. På fredag är det trettiorsfest och på lördag ska jag och Jimmy fly stan, och vara för oss själva ett dygn...har mycket att se fram emot, med andra ord.

Kram på er!

Är du en storasyster eller kanske ett ensambarn? Var din mamma en lillasyster?

Håller just nu på att läsa boken: "Storasyster, lillebror och andra platser i syskonskaran", av Oluf Martensen-Larsen och Kirsten Sörrig. Det är andra gången jag läser den, och jag rekommenderar den varmt!

Den handlar om hur du som individ påverkas av din placering i en syskonskara, om du är ensambarn, antal år mellan syskon, men också vilken placering dina föräldrar hade i den syskonskara, de växte upp i.

Det är så otroligt mycket som stämmer, och jag roar mig just nu med att jämföra författarnas resonemang och slutsatser, med olika människor som jag känner.

Då det är ett sådant stort glapp mellan Kevin och hans tre yngre syskon, kommer han att präglas som ett ensambarn. Däremot är inte det riktigt sant, eftersom han har en tre år yngre syster, hos sin pappa, och det har då påverkat honom som en storebror under tiden han har bott där.

Ensambarn och storasyskon, liknar varandra enligt författarna, på många sätt och vis. Och precis som Kevin både är ensambarn och storebror, är han en ledartyp som törs stå för vad han tycker och roffar åt sig det han behöver.

Då det skiljer mindre än 18 månader mellan Isabel och Alex, kallas dessa för pseudotvillingar, och känner en stor konkurens emellan sig, precis som tvåäggstvillingar kan göra. Däremot blir de ofta väldigt tighta, och om Alex hade fötts först med Isabel tätt inpå, hade det kunnat utveckla en enorm svaghet hos honom. Detta pga att flickor oftast utvecklas snabbare än killar och han hade då varit äldst, men med en lillasyster som snabbt gick om honom. Tydligen ska det vara bättre förutsättningar, där den äldsta är en flicka...vilket vi väl får vara tacksamma för.

Dock kan jag ju märka att Alex har en knepig position, med en stark storasyster (som även ses som "äldst i syskonskaran", samt ett ensambarn till mor. Även hon en person med stark personlighet. Han spelar då på sin svaghet hela tiden, och får sin mor och storasyster att göra saker åt honom, istället för att klara uppgiften själv.

Efter honom kommer så en lillasyster. Hon blir familjens minsting, och får således en massa uppmärksamhet, bara pga detta. Däremot tror jag att det hade varit ännu värre, om Vanessa varit en liten pojke. Då hade Alex varken varit äldst, yngst eller ensam om att vara pojke.

Eftersom jag är ensambarn, uppfostrar jag även mina barn som ensambarn, enligt boken. Kan faktiskt ligga mycket i det. Jag har aldrig upplevt rivalitet, och hetsar inte upp mig om någon annan har en snyggare bil, ett vackrare hem eller ett bättre liv. Kul för den, tänker jag! Däremot måste alla barn, få EXAKT lika mycket uppmärksamhet, lika mycket saker etc. Milimeterrättvisan är brutal. Så är inte Jimmy...som är en lillebror (självfallet!), och van vid att vänta på sin tur, inte alltid få något, bara för att systern får osv....

Ett litet exempel från morgonen som varit:

Vi är alla påväg till dagis, och jag ber barnen att sätta på sig sin fleecejacka och sina skor. Isabel märker jag inte av, utan hon står ute vid grinden, färdigklädd och klar. Alex muttrar medans jag koncentrerar mig på att klä på Vanessa. Tillslut kastar han skorna, och gnäller något om att haaaan inteee kaaan sätta på sig sina skor.

I det här läget, hjälper jag honom inte, eftersom jag vill att han ska klara saker själv. Jag är stark, jag kan..det klart att mitt barn ska det också! Allt detta sker i mitt undermedvetna, och jag beskriver mitt beteende utefter det, inte om det är rätt eller inte. Han fortsätter dock att gnälla, och nu är det jackan han inte kan sätta på sig. Jag fortsätter att uppmuntra honom, och pusha för att han visst klarar att sätta på sig sin jacka. Han är ju stor nu.

Vi kommer ut genom dörren, utan att han fått någon hjälp, men en sak som jag tänker på nu i efterhand...jag ger honom heller ingen credit för att han klarar sin uppgift. Är det rätt eller fel? Jag tar förgivet att han ska klara sådana saker, jämför honom kanske också för mycket med sin 14 månader äldre syster som ju klarar det. Hon får ingen credit. Hon vet att hon är duktig ändå...hm...hur skulle ni ha gjort? Gör jag rätt, gör jag fel? Berätta gärna om er syskonplacering, hur den kanske ha påverkat er.

Och läs boken! Den är superintressant!! :-D

Kram på er