Nu är jag helt slut som människa, och det ska bli riktigt skönt med vardagsrutiner och dagis igen.
Det har varit en kanonsommar, och jag känner mig så nöjd med vår semester i helhet, men det blir så otroligt intensivt att man tillslut kollapsar. Nu när alla varit lediga, börjar ju dagen oftast med att Vanessa vaknat vid halv åtta. Sedan kör man stenhårt hela dagen, och när ungarna väl somnat på kvällen, har man egentligen lust att lägga huvudet på kudden, men prioriterar lite egen tid, och är därför uppe längre än vad man borde.
Jag vet att det finns många familjer, som aldrig får någon avlastning, aldrig får vara bara själva med sina tankar en stund och bara vaaaara. Riktigt så är det ju inte för oss, men skillnaden är ändå markant sedan mamma gick bort.
Hon hörde liksom på min röst, utan att jag behövde säga något, att det var dags att komma farandes i sin lilla röda Opel och köra operation avlastning. Hon tog med ungarna på en promenad, lagade lunch, kokade lite kaffe åt oss...bara fanns. Det var sååå skönt, och jag saknar det något alldeles outhärdligt!!! Det lilla, lilla kan betyda så mycket, så mycket.
Vissa kläcker kanske kommentarer som: " Jamen vaddå? Du har ju själv satt dig i den här situationen. Du har ju själv velat ha så många barn!". Jo, visst är det så. Men ska det betyda att jag är övermänsklig? Att jag alltid måste orka, aldrig bli så galet trött att jag bara har lust att sätta mig ned och gråta?
Jag tror att situationen är omänsklig. I alla tider har den äldre generationen, funnits nära. De har varit en naturlig del i familjelivet, med allt vad det innebär. De har tagit med sig de små i sina göromål, de har bidragit med sin hjälp och sina råd, precis som generationen före dom gjorde. Fortfarande är det ju så i många länder. Men i Sverige, ska vi klara oss själva. Och om vi klagar...ja då är får vi kommentarer som: "Som man bäddar, får man ligga!!", kastat i ansiktet.
En sak är säker...om jag får den stora gåvan att bli mormor eller farmor, så lovar jag att finnas till för mina barnbarn så mycket som möjligt. Och för deras föräldrar också!
söndag 9 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag håller fullkomligt med dig Ellie! Det är inte bara det att det är skönt (och ett måste!) för föräldrar att få göra något eget emellanåt, och ägna sig åt sig själv och sina egna tankar för att just kunna vara en bra förälder. Barnen behöver också få umgås med sina mor- och farföräldrar mer än bara vid någon enstaka familjemiddag för att få en naturlig och kärleksfull relation med den äldre generationen. Det handlar inte om att man är dålig som förälder för att man behöver hjälp och avlastning emellanåt, det handlar om att man är en familj som hör ihop och hjälper varandra och samtidigt njuter av det som detta ger i livet - kärlek! Både för gammal och ung!
SvaraRadera