Mina dä kan ju faktiskt betyda att jag vill gå dit

Idag har vi varit hos grannen och plockat piroger, som Alex så gulligt sa. Kom då att tänka på andra sköna uttryck, som mina barn sagt genom åren. De har ju sagt en massa roligt, men vissa uttryck stannar liksom kvar, och jag kan fortfarande komma på mig själv med att använda deras uttryck, istället för det "riktiga".

Minns en gång när Kevin var liten och sa, att han så gärna ville gå till: " Matånna". Förstod inte alls vad han menade, och efter några försök så ljudar han istället ordet, högt och tydligt. " MA TÅN NA!!!". Haha...tillslut gick det upp ett ljus, för hans något sega mor. Barnet ville ju gå till Mc Donald's för sjutton:-D

En annan gång, när hans mormor stod och diskade, gick han lugnt och samlade ihop alla blomfat hon hade och tyckte att dom också skulle diskas :-D. Sedan sa han blåkert istället för blåbär och han skulle "sissa bomman", när han skulle kissa i gräset. "Ja ässar dig mamma", sitter fastetsat i mitt minne för evigt!

Isabel sa "lolit" istället för roligt, "lala" istället för välling och Kevin hette Keke, och Alex hette Alis. På gräsmattan låg det rost, istället för frost och en skön kommentar var:" Får man musler av musli?".

Alexander sa "noner", istället för makaroner och Kevin hette Ninni först, och sedan Kicki!! :-D. Dessutom älskade han "mommos poppa".

Ja, den tiden rusar så fort förbi, när dessa små sköna ord och kommentarer kommer. Så småningom byts de ut mot chilla, tagga, stekare och fett nice. Inte riktigt lika charmigt kanske...

Får se vad lilla Vanessa bjuder oss på? Själv sa jag att jag ville ha "pesketti i stora skeruller med mycket sheskup på!".

Natti natt på er

Har lovat att skriva detta inlägg...

Hm...ja, det är väl bara till att ställa sig på galgbacken, låta svetten lacka i pannan och hänga ut en av alla sina dåliga sidor! Har nämligen lovat min man detta. "Det här tycker jag att du ska skriva i din blogg!!", var hans muttrande kommentar. Så nu gör jag det :-/

Har en förmåga att tappa bort allt, eller rättare sagt aldrig veta vart jag gör av saker och ting. Oftast kommer sakerna till rätta, men innan de gör det, har jag vänt huset upp och ned, fräst åt mina barn, skällt ut min man och sett till att min tonåring hjälper mig att hitta det försvunna...han brukar nämligen lyckas.

Idag, när vi kommer tillbaka hem efter ett besök hos farmor, behöver jag min mobil. Börjar naturligtvis med att titta efter där jag vanligtvis brukar lägga den. Eftersom jag aldrig har några fickor, där en mobiltelefon får plats, kan det vara lite varstans. På hallbordet, i hallådan, i köket, på sängbordet, i soffan, på toaletten eller i tvättstugan. Hittar den inte.

Samtidigt lagar jag mat, och jag vill verkligen hitta min mobil! Nu!! Ber Alex gå upp i sovrummet, och titta om den ligger under mitt täcke (man vet aldrig!), och när han kommer ned utan att ha hittat den, blir jag irriterad och väser: " Ja ja, jag går väl själv upp och tittar. Kan ge mig i backen på att den ligger där någonstans!" Hittar den inte.

Isabel hade den på förmiddagen, då hon ringde sin bästa vän, för att gratulera på födelsedagen. Hon måste ju veta. Stackarn har ingen aning, och jag muttrar något om att jag inte borde låta ungarna ringa från min mobil. Nu börjar jag få panik! Tänk om jag inte hittar den? Jag kanske ändå hade med den ut, och har tappat den någonstans?? Hur ska jag klara mig utan telefon, vi som ska ut och resa och allt och då kommer jag ju inte ha ett enda telefonnummer!!!???

Självklart har jag redan försökt att ringa på den, med hjälp utav hemtelefonen. Inte ett ljud hörs, fast att jag springer mellan våningsplanen helt hysteriskt. Samtidigt håller jag på att bränna pannbiffarna på spisen :(

Jimmy erbjuder sig att gå ut i bilen och titta, medans jag försöker att ringa på den igen. När någon svarar "Ja?", så tar jag naturligtvis förgivet att det är min hjälpsamme make, och frågar: "Hittade du den?". "Vad då?" svarar rösten och jag börjar bli ännu mer irriterad. Typiskt Jimmy. Typiskt hans typ av humor! "SLUTA. LÅG DEN I BILEN???", nästan gapar jag tillbaka, med ett "Vad då?", återigen som svar i örat. F-n, där gick han för långt. Jag lägger på luren.

När så Jimmy kommer in och jag fräser efter min telefon, så skakar han bara på huvudet. Nä, den hade inte funnits i bilen. "Meeeen du svaaarade ju!!". Han bara skakar på huvudet. Vad då, han hade inte svarat. Vad då, hade någon svarat när jag ringt på min mobil?, undrar han. Jag har alltså lyckats slå fel nummer till på köpet, och fräst åt någon annan stackare.

Nu kliver min kära, tålmodiga tonåring in genom dörren. Jag berättar att jag vänt upp och ned på huset, efter telefonen. Han tar hemtelefonen, går upp på övervåningen, och efter ca 30 sekunder kommer han ned igen. Med min telefon i handen. " Vart hittade du den?", frågar jag. "I fickan på din morgonrock", suckar Kevin.

Nu häver Jimmy ur sig hela historien, inklusive mitt hysteriska uppträdande, för sonen och de skakar båda på huvudet. Jag är hopplös, får be om ursäkt och tvingas bikta mig på bloggen.

Så...nu är det gjort.

Nya äventyr står på agendan!

Idag har vi varit och hälsat på familjen Liljeberg, på deras nya lilla torp. Jätte gulligt, fridfullt och som vanligt med Liljebergarna...trevligt sällskap! Dessutom var Isabel överlycklig över, att åter få träffa sin kära vän Hugo. Hon har längtat såååå:-D

Att det solar och regnar om vartannat, kvittar lite nu, när vi har ett nytt äventyr som väntar. Om fyra, eller det kanske blir fem dagar, flyr vi vår kos från detta ostadiga Sverigeväder, och drar till Bulgarien!! Ja ja..jag vet...det var inte så länge sedan som vi var ute och reste, men den här familjen älskar att resa. Det är vår stora passion!

Vi har ju varit i Bulgarien en gång tidigare och var inte alls nöjda den gången. Men förutsättningarna var ju inte heller de bästa. Det var år 2006, vi åkte tidigt på säsongen så det var skitkallt och ungarna var blå när de klev ur poolen. Dessutom reste vi den gången till Albena, som är en liten semesterby, helt uppbyggd för turister. Det går t.o.m en mur runt hela eländet, och innanför finns bara hotell, turistrestauranger och dryga landsmän, som bara jobbar inom detta område. Maten var kass, speciellt billigt var det inte och ungarna plus Jimmy, fick semesterkräksjukan.

Tror i och för sig inte att maten är speciellt mycket bättre i Tsarevo, dit vi ska denna gång, men det är en gammal liten stad, inte lika turistig och det är defentitivt varmare nu. Dessutom lockar ju flygtiden, som endast är på 2,5 timme!!

Så denna gång tänker vi packa ultra light, smörja in oss med solskyddsfaktor 30 och bara va. Vad gör det om det är kass mat? Vi behöver inte äta något så runda och goda som vi lyckats bli, under de semesterveckor som förflutit!!:-D

Tsarevo. Bilden är lånad från Fritidsresors hemsida.

Idétorka mitt i blötan

Är så himla glad för att jag har världens trevligaste grannar! Igår åt vi god mat och satt och snackade till sena kvällen. Dessutom leker alla våra barn så bra tillsammans, att man tillslut, börjar undra om de kilat över till någon annan granne? De hörs inte och man ser dom knappt. De var riddare, byggde kojor och åt hallon. Det hoppades i studsmatta, tittades på film och käkade korv. Vi åt grillat, pratade religion och drack goda drinkar..groggar (vad är det för skillnad egentligen?). Vaggade barnvagnar, pratade svensk sjukvård och smörjde in oss med Mygga.

Idag har regnet legat i luften hela dagen, och man tappar liksom sugen. Jag blir trött, seg, tappar inspirationen och blir lite håglös. Därför var det lite kul, att Isabels pass var färdigt. Så nu nynnar jag på "Ingenting kan stoppa mig, ni kommer hitta mig..."...."långt härifrån (klappklapp), långt härifrån (klappklapp), långt härifrån...":-D

P.s Sorry för ett tråkigt inlägg. Inspiration saknas som sagt var.

Pass, polis och pappas grillspett

Idag har vi varit hos polisen i Flempan (haha..vilket läskigt 80-tals smeknamn!!), och fixat nytt pass till min lilla beresta femåring! Hennes första pass går ut nu i oktober, och då vi i denna familj aldrig vet när resådran börjar att dra, är det bäst att ligga ett steg före. Saknar dock de fina stämplarna man fick i sitt pass förr i tiden. Det var lite småkul att titta tillbaka, på de olika platserna man besökt.

Jag har även inhandlat ett litet strandtält på Babyland. Väger ingenting, lätt att fälla upp och kanonbilligt. Har släpat med mig ett parasoll varje gång som vi besökt stranden, och det har känts lite halvmeckigt. Dessutom är jag rädd för att det förbaskade parasollet (som jag låtit ligga ned på marken), helt plötsligt ska lyfta och flyga iväg! Vore inte skoj.

Minns faktiskt en gång när jag och Jimmy var i Turkiet, och de hade stoppat ned massvis med enorma parasoll på stranden. Helt plötsligt tar vinden tag i det stora parasollet, som flyger iväg och landar med spetsen rakt ned mellan en killes ben. Hua....höll på att bli stympad stackaren!!!

Vill även återigen be er bloggläsare om ursäkt, för att jag är så kass på att hålla reda på presens och futurum. Blandar hej vilt och jag kan bara säga Sorry!

Sedan är jag även dålig på att uppdatera förslag på vardagsmat. Misstänker att ingen ens sneglar åt det hållet, men eftersom jag påstår att detta är ett vardagsrum fyllt med allt från vardagsmat (hm...länge sedan man smackade i sig en pizza framför tv:n i vardagsrummet....) till vardagsprat, så ska jag idag bjuda på underbara spett som min pappa alltid tilllagade på midsommarafton.

Bon apetit!

Denna soliga kväll bjöds det på "pappas grillspett" med rårakor, tomatsallad och fetaostsås, oliver och en flaska rosé.

Nu får pappa springa!

Har för mig att jag tidigare berättat, om min kära makes, alldeles speciella förhållande till elprodukter? Han är TOKIG i allt som går på el, och då pratar jag om allt från slipmaskiner, stereoapparater, GPS:er till höj -och sänkbara liftar som kan ta honom högt upp i luften. Vi har allt. I alla fall nu...för nu har han dundrat iväg fram och tillbaka till Norrköping, och köpt en elbil till barnen!!

Nu snackar vi inte vilken elbil som helst, utan en stor en med plats för två, som går utav bara den!! Nytt batteri har den fått också, så nu har barnen åkt runt i villaområdet, upp och ned för backarna och genom stigar och snår. Om min make är glad, så är det ingenting mot vad hans små

telningar är. Det har körts runt, runt. Backats och växlats. Och pappa har sprungit hahaha!!

Jag för min del, har i lugn och ro plockat en skål med hallon, med Vanessa krypandes runt benen, tagit en eftermiddagslur och planterat om blommor. Jag får väl hojta på ungarna, när jag behöver skjuts till affären nästa gång....:-D

Blåblär, brasa och bajsgropar

Så var vi tillbaka från vår mini campingsemester, och jag säger bara som så: " Den här familjen lär åka igen!!" :-D

Vi hittade den perfekta tältplatsen. Inga andra människor, bara jag, Jimmy, Isabel och Alexander, sniglarna, fiskarna och fåglarna. Ja, inte ens myggen hade hittat dit!

Sjön låg blank som en spegel. T.o.m jag badade, det ni!

Först fick vi klura lite med detta enorma tält, fast det var enklare än vad vi trodde, när vi först satt där med alla stänger, tältpinnar, olika dukstycken och en liten obefintlig beskrivning på engelska i famnen. Schyst var det i alla fall, med två separata sovalkover samt ett yttre rum, där vi kunde förvara grejer.

Isabel leker i sitt "dockhus".

Vi lagade mat på ett gasolkök, och det blev faktiskt inga färdiga camping-mat-påsar, utan köttbullar, potatismos och gräddsås haha!! Fast det klart, hade vi behövt gå mer än 100m från bilen med all packning, så hade vi nog tänkt annorlunda.

Så under dagen gick vi runt på upptäcksfärd jag och barnen. Vi plockade blåbär (eller blåblär som Alex så gulligt säger) och jag introducerade kottleken, vilket bestod i att samla ihop en massa kottar, som fick vara olika personer som vi känner (typ som ett dockhus), och så lekte dom att kottarna gick till dagis. Ja, man märker verkligen vad deras "verklighet" består utav.

Vi badade, tände en brasa (det fanns en färdig plats som Jimmy snyggade till med stenar runt), och barnen samlade ved.

Vid halv elva, ville Isabel att vi skulle krypa in i tältet och läsa saga, så då gjorde hon och jag det, medans grabbarna satt kvar ute vid elden. Hon slocknade innan sagan var färdig lilla skruttan. Helt slut av all frisk luft.

Lite halvläskig bild, men jag kan intyga att Alex var en halvmeter bakom. Vi var mycket försiktiga, och lade bara på några småpinnar åt gången. Vi ville även lära barnen att ha respekt för elden, och att man måste vara försiktig, när man eldar ute i naturen.

Det var tur att Jimmy sagt att vi skulle ha mycket mat och mycket snacks med oss, för friluftslivet suger verkligen, och man blev vrålhungrig mellan varven. Och när man äter som måste ju det hela komma ut också, så det blev till att gräva en grop i skogen! Barnen har garanterat lärt sig både det ena och det andra på den här resan. Hur man som tjej, måste huka sig långt ned när man kissar och att man måste hålla i snoppen och böja kroppen, som pojke. Att man inte får lägga på för många pinnar åt gången, på brasan, och alltid ska ha en hink med vatten redo bredvid.

Och mamma Ellie har lärt sig att inte lägga sin sovsäck brevid Isabels nästa gång. Makalös unge till att vifta och krypa innanför skinnet på en när man sover! Henne placerar jag borta vid pappa Jimmy nästa gång. För en nästa gång blir det garanterat!! :-D

Mini tältsemester

Så idag bär det ut på mini-tältsemester med knoll & tott. Hoppas komma tillbaka och kunna rapportera.

Stay tuned......woahahahaha!!!!

Vad är det för fel på att bara vara mamma-LEDIG?

Idag blir det inget bloggande! Näh, för det blir det inte alls det!! Jag känner mig som vissa andra som ingår i denna familj. Tjurig, bångstyrig, ilsken, trottsig och j-ligt less!!!!!!

Jag är trött på det eviga regnandet, som skälper våra tältplaner och alla andra planer med förresten.

Jag är trött på att ha alla dessa jobbiga, krävande, tjafsiga och högljudda människorna runt mig hela dagarna.

Jag är trött på att det bara är jag som kläcker idéer om vad vi kan hitta på, men ingen idé mottages med vare sig entusiasm, eller ens med ett "Okejdå...".

Jag är faktiskt, tro det eller ej, förbaskat trött på det här med sommarlov och semester. Jag kan gott gå här hemma med min bebis och vara mammaledig själv.

Så det så!!!!

Blaskigt värre

Det blir lite varannandag-körare, nu så här i semestertider. Fast det är väl knappt någon som hinner läsa bloggar eller besöka fejjan, så här mitt i det somriga juli? Jag menar, alla har väl fullt upp med att ligga under gassande solsken och pressa, snorkla i det varma sjöarna eller bara ligga i en hängmatta och fördjupa sig i en skön novell. Nähä...inte det...ingen sol..inte varmt i vattnet...och ni ser inget förutom grus i Sveriges insjöar, säger ni? Haha...ja just nu känns sommaren lika blaskig, som de svenska jordgubbarna. Vi får hoppas att det vänder!

Idag har jag varit lite grusig. Lite bakis kanske det också kan kallas. Vi hade några vänner här igår och det blev italienskt i magen och australiensiskt i strupen. Dessutom sjöng vi så det stod härliga till. Vi tävlade i Sing Star och jag måste ju säga att det är vansinnigt kul! Speciellt när vi alla (ja förutom min man som brukar, jag säger brukar slå oss på fingrarna när det gäller detta), ligger på ungefär samma poäng hela tiden :-D

Dessutom var det ju extra kul att slå min kära make (med hästlängder), då han sörplade i sig mer vin än jag, och inte hängde med alls. Helt plötsligt hittade han dessutom på egna texter!!! Vilken lirare...:-D

Ingen rädder för vargen här inte!!

Usch, stackars mina barn. Har tydligen lyckats skrämma upp dom (jag vet Johanna..jag har en förmåga att göra det hela tiden:-), och denna gång gäller det spindlar.

Den här ser ut som jag känner mig för det mesta!!

Då vårt krypin på landet, ligger i ett mycket fästingtätt område ute i södra skärgården, så brukar jag titta igenom barnen varje kväll, på jakt efter de elaka små rackarna. Vi har vaccinerat oss mot dem, vid ett tillfälle, men då vi kanske åker ut ett par dagar varje sommar, har summan på ca 1500kr, känts lite mastigt. Jag vet, lite snålt kanske, men hur som helst har jag istället valt att söka igenom mina barn med ljus och lykta.

Detta har resulterat i, att Alex idag kommer inrusande, och ropar att Isabel har en liten spindel på sig och att jag genast måste komma. Jimmy svarar honom: "Du är väl inte rädd för spindlar Alex, du kan väl ta bort den?". "Näää, då får ju JAG spindeln, och jag vill inte ha´n!!". Öppnar så altandörren, för att se vart Isabel tagit vägen, och hör ett förtvivlat hulkande. Hon är så ledsen stackaren. Spindeln var säkert en centimeter stor, och jag får börja förklara att alla spindlar inte alls är farliga o.s.v...jaaa..hur man än vrider sig har man ändan bak!! Stackars barn.

Tacos på ett texmexhak. Självklart pannkakor till barnen, vad annars??

Kevin lyckades jag ju skrämma livet ur, med min getingfobi, så han blev tillslut rädd (och är fortfarande hm...) för allt som flög, inklusive flugor, fjärilar, sländor och humlor. Han höll sig hela tiden på en meters radie från mina ben, och gick vi i skogen visste han inte vilket som var värst. Att gå framför mig på stigen och möta farorna först, eller gå bakom mig och ha faran bakom sig? Usch, jag borde skämmas...

Hur som helst har vi idag kikat på lite större djur, i form utav tigrar, flodhästar, apor och sandkatter. Vi har varit på Parkens Zoo i Eskilstuna och det enda som gjorde Isabel lite nervös där, var den stora gröna jätte larven :-D

Jimmy åkte grön larv med barnen. Då regeln var att man måste vara 110cm för att åka själv, och min son är lite kort i rocken, så fick de bara åka om en vuxen åkte med. Det var nog tur det...:-D

Kan verkligen rekommendera denna alldeles lagom stora djurpark, med tillhörande tivoli samt bad (om någon kanske har bättre tur med vädret än vad vi hade..)

Ingen behövde vara rädd, vi hade ju vår Fantomen med oss!!

Djuren i mitt liv

Har kommit på att jag skrivit mycket om alla möjliga i mitt liv. Vad jag inte berättat, är att det passerat många roliga, mycket speciella djur också.

Jag börjar med Pelle, en blå undulat som jag hade när jag var liten. Han älskade att pussas. Jag har haft ett par undulater i min barndom, men Pelle var något alldeles extra. En pussigare liten fågel får man leta efter.

En tidig morgon, jag kanske var sju år, vaknar jag förskräckt och ropar: "Mamma, mamma, det står en tiger på mig!!!". Det visar sig vara en stor randig bondkatt, som letat sig in och nu stod och slickade mig i ansiktet. Vi försökte få honom att gå hem, fast han vägrade. Han kom ideligen tillbaka och fick naturligt nog heta Tiger. En stor och mycket kärvänlig hankatt, som fick en stor plats i mitt hjärta.

Sedan hade jag lilla Ida. En liten vit och brun kanin, som fick följa med mig på sommarlov, till min mormor på landet. Vi började med att ha henne i kaninburen, eftersom mormor hade flera katter. Så småningom fick hon komma ut, och blev så kompis med katterna, att hon tillslut inbillade sig att hon själv var katt. Jag kunde hitta henne, sovandes ihopkurad och intrasslad på en stol, med några av dem. Lustigare kanin får man leta efter!

Sedan hade vi inbrott hemma, och mamma skaffade hund. En liten papillon vid namn Nina, som tjöt som en stucken gris, när mamma lämnade hemmet. Ingen hade velat ha henne, för att kroppen var helt vit, endast de stora fjärilslika (papillon betyder dagfjäril på franska) öronen, var bruna. Inte acceptabelt enligt kunniga. En sommar var hon helt lila, då hon drabbats av svamp och fick ha något läskigt medel på kroppen. En liten mammagris, den saken var klar :-D

När jag fyllde byxmyndig, dvs femton, tyckte mina vänner att de var roliga, när de gav mig en liten läskig dansmus vid namn Black Jack. Tyvärr kunde den ta sig ut ur buren, och jag kunde vakna mitt i natten, av att den sprang runt lite varstans och krafsade. Blä...luktade skunk, hur mycket jag än städade!

Tussi äter ostbågar...

Sedan köpte jag lilla Tussi. Kevin var lite skrajsen för hundar och katter som liten, så jag tänkte att det var bäst att införskaffa en katt, så att han skulle bli av med den rädslan. En Blue Russian, som verkligen såg ut som en liten tussig tuss som kattunge. Rädslan försvann vill jag lova :-D

Sist men inte minst, så kom vår kära Bella. En blandning mellan Labbe och Golden, med en mamma som var brun och en pappa som var gul. Vår snälla, genomgoda vackra Bella. Som lägger sig, för både stora som små. Som inte gör en fluga förnär.

Bella vet att hon inte får ligga i soffan, därför kryper hon sakta, sakta upp och tittar sedan åt ett annat håll. Om hon inte tittar på oss, så syns hon inte!! Hahaha..hur kan någon missa?

Sex små sniglar

Sex små sniglar ingen vill störa
Jimmy har mycket på tomten att göra.
Gräver och fixar, målar och bygger
kryper in i sin bod, när han invaderas av "mygger".

Fem små sniglar har ett gäng lata dagar
Ellie i köket massor med grillat hon lagar.
Har så hällt på för mycket marinad
köttet brinner upp och ingen blir glad....

Fyra små sniglar sover halva dagen
Kevin dricker cola tills han får ont i magen.
Han vill hänga med polare hela natten
tror han kan komma hem senare än katten!

Tre små sniglar inget vettigt gör
Isabel hon sjunger och tjattrar i ett kör.
Dansar och skrattar så alla blir glada
tjatar hela dagen om att åka å bada :-D

Två små sniglar har ännu ej stannat
Alex är sur och glad om vartannat.
Älskar att jobba, tänka å fundera
har vi andra fått nog, vill han jobba mera!

En liten snigel tycker det är kallt
Vanessa kryper runt och tuggar på allt.
Har cycklat med mamma å pappa till parken
sugit på stenar, grässtrån å en trädgren .

Alla små sniglar sover sött i sitt hus
i morgon blir det självklart nya små bus
Hoppas så klart på sol någon dag
så tälta vi kan, min familj och jag :-D

Sluta knuffas!

Blir alltid lika överrumplad, när sorgen griper tag i hjärtat och strupen på mig. Den kan komma helt plötsligt, utan minsta förvarning och det är ungefär, som när någon knuffar till en hårt i axeln. Man vinglar till, och undrar vad fasen man har gjort? Det är så svårt att förklara, och jag antar att man själv måste ha förlorat en person som stod en mycket nära, för att förstå vad jag menar.

Idag satt jag på golvet med mina barn, medans de lekte runt mig. Helt plötsligt uppfattar jag att Isabel och Alex leker, att en av dem är mormor, och har ont i benet. Isabel som är mormor, skjutsas därför runt i Vanessas lära-gå vagn, och måste köras till sjukhuset. Barnen försvinner runt hörnet, in i köket, och bara Alex kommer tillbaka. Isabel (mormor) har nu blivit en stjärna på himlen. Efter en stund, kommer hon dock tillbaka med ett litet leende, och säger att hon inte är en stjärna längre. Hon är frisk nu.

Tårarna steg i mina ögon, men jag ville inte gråta. Inte då. Jag grät ju inte för att de lekte den där leken, och de kanske skulle tro det, om de fått se mina tårar. Jag tycker tvärtom, att det är jätte bra. De bearbetar fortfarande det som hände mormor, både när hon var sjuk och bodde hemma hos oss, och hennes död.

Åtta månader har gått, och de minns hur ont hon hade i benet, och hur hon tillslut drog sig fram med hjälp av en rullator. Senare på sjukhuset, fick vi köra henne i rullstol. Då kunde hon inte längre gå. De minns hur ambulansen kom och hämtade henne vid ett tillfälle, och att hon bodde i Kevins rum. De minns också hur de lärde dem att sjunga Broder Jakob på engelska, och hur hon brukade "kläcka ägg" på huvudet så att man rös i hela kroppen. Än så länge har de många minnen, och det känns så skönt.

Allt gick så fort, jag hann inte med. Från att vi fick veta att hon hade lungcancer i mars, hon åkte in akut i maj och fick flytta hem till oss iförd nackkrage. I juli tog vi med henne till landet, och det var strålande väder. Vi bullade upp med kuddar i skottkärran och körde henne ned till bryggan vid vattnet. Där njöt hon, av att kika på båtarna, måsarna, barnbarnen som badade och en massa frisk havsluft. I augusti fick hon lunginflammation, de opererade in ett rör som skulle hålla ihop hennes höft och i september somnade hon in, med sin lilla lilla hand i min.

Jag och mamma på semester i Spanien.

Det är inte ett dugg jävla rättvist, och när det regnar säger Alex att mormor kastar ner vatten på oss. Ja, han har nog alldeles väldigt rätt den killen. Hon busar med oss som vanligt, för grät gjorde hon bara åt andras olycka. Aldrig över sin egen.

Inte min Alis - utan Alice :-D

I dag har vi varit på lilla ljuvliga Alice dop. Så fint var det och hon såg ut som en liten docka, när hon lugnt överblickade raderna av människor, som var där för att dela hennes dag. Vi fick även avnjuta en duett, framförd av hennes kära pappa och storasyster. Fantastiskt bra, så himla fint!!! De framförde en sång, som ni kanske känner igen, "Mitt lilla barn" med Jojje Wadenius. Klicka på titeln, så hör ni originalet :-D

Mina tre småttingar lägger pussel tillsammans :-D

En liten parentes i sammanhanget, var att min älskade äldsta son följde med till dopet, men då hans tjejkompisar rakat en gubbe på hans huvud (suck) igår kväll, så tyckte han att alla glodde på honom, och åkte snabbt hem igen. Ja, det är inte lätt att vara tonåring...man tycker att så mycket här i livet är skämmigt hela tiden!!

Vår gåva till lill Alice var en dockvagn/lära gå vagn med hennes namn och dopdatum på. Isabel var helt lyrisk när hon såg den, och ville också ha. Hm...hon får väl önska sig en när hon konfirmeras eller tar studenten haha, för döpt är hon redan!

Kram på er!

En liten tältsemester

Så nu har äntligen vår semester börjat, och vi har fem ljuvliga lata veckor framför oss.

Vanligtvis brukar vi fylla ledigheten, med resor, besök hit och dit, måsten och ångest. I år har vi inte ett skit inplanerat och det känns sååå skönt!! Medvetet har vi bestämt, att denna sommar ska bli en spontansommar. Sticka iväg och bada, kanske åka till landet några dagar, grilla med vänner om vi har lust, och om dom har lust. Sova, pilla bort luddet i naveln, och sticka ut på äventyr med barnen. Med äventyr menas att vi ska på minitältsemester vid någon liten sjö har vi tänkt.
Därför har hela denna dag, gått till att inhandla allt vi behöver, för att klara oss ute i vildmarken ett par dagar. Det ska bli så spännande!! Och det roligaste av allt, är att vi inte vet exakt när vi åker, utan vi väntar på att solen ska ge oss klartecken. Sen drar vi!!

Nu blir det fredag hela veckan!!

Deg i huvudet, grus i ögonen och larver i benen...ja det är bara mina typiska trötthetssyndrom. Fast nu börjar vår semester. Jippiii!! Så ikväll mina kära vänner, bjuder jag bara på en assoft musikvideo och önskar alla mina goa bloggisar en underbar fredagskväll :-D

Vattenodjuren

I dag har jag nog kört slut på mina stackars barn fullständigt, eller kanske tvärtom?

Packade ihop hela ligan och drog till Farstastrandsbadet. Toppen väder, varmt vatten och ungarna lekte i "sandlådan" (dvs i sanden på stranden :-). Vi åt köttbullemackor, åt glass och drack kaffe. Dessutom kom min underbara vän Nadja med sin lilla supersöta Alice och sin något gnälliga ;-) sambo. Han ville ligga i solen, och vi mammor föredrog skuggan, där vi kunde släppa våra bebisar lösa. Jaja..vi kompromissade tillslut, och la honom (sambon alltså) i solen, och satte upp ett stort parasoll.

Sedan hem, tömma kletiga kylväskor, skölja ur badkläder och hänga upp handukar medans Vanessa sov en liten eftermiddagslur. När hon sedan vaknade, drog jag iväg de stackars små liven, till Anna och hennes ljuvliga lekpalats.

Anna har tre barn, en stor tomt fylld med gungor, trädkoja, pool, studsmatta, glass och spring i gräset, så alla barnen lekte och badade medans jag drack kaffe och Anna sprang efter alla barnen.

Dessutom har denna kvinna makalösa krafter, och ställde sig och gjorde ugnspannkaka till alla barnen i värmen, medans lata Ellie knallade hem och avnjöt en fet köpepizza tillsammans med maken. Hm...hur ska jag någonsin kunna gottgöra detta? :-D

Temperaturen blev hög uti kroppen, närmare fyrtio än...

P.s Ber om ursäkt att dagens inlägg blev lite långt!

Usch då har inte skrivit på ett par dagar, och bloggen måste ju hållas "levande", annars kanske ni slutar titta in...? Men jag har helt enkelt inte orkat. Älskar värme, fast man blir väldigt däst och väldigt mycket mañana mañana, när temperaturen stiger både utomhus, inomhus och i knopp och kropp.

Det har ju varit runt 30 grader varmt nu under en tid, vilket har inneburit strand, bad, glass och mera bad för mig och ungarna. I tisdags gjorde vi dock en liten avstickare till Skärholmens Centrum, för att inhandla en ny snygg bikini till mamsen. Dom gamla är för små (både nertill och upptill haha ;-).

Sagt och gjort, jag parkerade, släpade med mig Björnligan runt i butiker, bad dem snällt sitta utanför provrummet, medans jag snabbt svidade om och förkastade den ena modellen, efter den andra. Vet inte hur ni har det, men blir man någonsin nöjd, när man ser sig själv i bikini??

Efter mycket pustande, frustande och flåsande så hittade jag Alex liggandes raklång på golvet, utanför provhytten. Isabel struttade runt och tittade på...jag vet faktiskt inte vad. BH:ar?? Och lilla Vanessa satt där övergiven och glodde på alla roliga människor som passerade revy.

Efter bikiniinköp (kändes som om jag skrev på finska med alla vokaler :-), besök i leksaksaffären och varsin glass i en riktigt mysig glassbar, så var det dags att lämna den svalkande kylan i köpcentret. Vet inte om ni varit i Skärholmens Centrum, men det har ju byggts om, blivit gigantiskt och parkeringssystemet är förändrat.

När vi åkte in tryckte jag på en knapp, fick en biljett och bommen öppnades. Åker nu tillbaka mot utgången, kör in biljetten och den visar att jag måste betala 20kr. Ok, mynt tas ej. Kort då? Nä...maskinen spottar ut mitt Visa och jag försöker igen. Och igen..och igen...bommen öppnas inte.

Vid det här laget är det kö bakom mig, jag svettas ännu mer än jag gjort gemensamt för den senaste veckan, Vanessa gallskriker i baksätet och jag börjar få panik. Vad göra? Jag kan inte betala på något sätt. Betalar jag inte, så öppnas inte bommen och jag kan inte köra ut. Jag kan inte vända och köra tillbaka och jag kan inte lämna tre barn i gassande solsken, för att hitta någonstans där jag kan betala.

Jag trycker på den röda knappen som det står KUNDTJÄNST på. Inget svar. Det bara ringer och ringer.

Hoppar så ur bilen och springer fram till förare, efter förare och frågar om någon vet vad fasen jag ska ta mig till. Neeeej...ingen vet.... Tillslut när så tårarna flödar längst mina kinder och jag börjar bli rädd, att de andra förarna ska börja kasta sten på mig och mina barn eller tända eld på min bil, så kommer två killar. De stannar bilen och säger att jag ska prova mitt soppakort. Under tiden ser jag i ögonvrån att fler bilister har fått problem, och de kommer inte ut genom bommarna.

Hulkandes ber jag killarna att vänta på mig, och se att mitt soppakort verkligen kan rädda mig. "Niiii fåååår inteee lämnaa miiig, looova deeet". De ler snällt och skakar på huvudet. Hoppar ur sin bil på andra sidan bommen, och hjälper mig med soppakortet. DET FUNGERAR!! Bommen öppnas, jag prisar killarnas vänlighet, svamlar något om att de är mina hjältar och kör snörvlandes hem. Vänder mig om mot barnen och ser lilla, lilla Isabel. Tårarna rinner sakta ner för hennes kinder. "Är kön slut nu mamma?"